Visar inlägg med etikett vikingar/vikings. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vikingar/vikings. Visa alla inlägg

Historiebloggen: En svensk historia från vikingatid till nutid, Lars Berggren Mats Greiff, Studentlitteratur, 2009, ISBN:9789144052465

Historiebloggens bokrecension: En svensk historia från vikingatid till nutid, Lars Berggren Mats Greiff, Studentlitteratur, 2009, ISBN:9789144052465



830-talet nämns namnet Rutenien (Rus) för första gången i en frankisk krönika. Med detta menade man de ukrajinare/svear som hade bosatt sig i områdena längs floden Dnipro i Ukrajina. Om detta folk skriver den arabiske geografen Ibn Khordadbeh840-talet: Vad beträffar de färdvägar som används av handelsmännen i Rutenien (Rus), som är ett slags Saqaliba, så för de med sig skinn av bäver och svarträv och dessutom svärd från Saqlaba-landets mest avlägsna trakter till Svarta havet, där den bysantinske kejsaren tar tionde av dem. Och om de reser på Don...far de ut på Kaspiska havet och lägger till var de vill på dess kuster. Ofta för de sina handelsvaror från Djordjan på kameler till Bagdad.
 
Man kan ibland höra sägas att det var vikingarna som grundlade det första ukrajinska riket. Men detta är omdiskuterat. I denna fråga har det pågått en vetenskaplig strid i 250 år. De som hävdar vikingarnas betydelse för det första ukrajinska rikets födelse brukar hänvisa till Nestorskrönikan, skriven av en munk i Kyiv i början av 1100-talet. I denna står det att man år 852 för första gången hörde talas om landet Rutenien (Rus). Sju år senare kom det varjager (slavisk benämning på icke-slaviska folk) över havet och utkrävde skatt av slaverna och andra stammar: "Året 6370 (862) blev varjagerna frödrivna över havet... Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear. En del åter benämns norrmän, angler, andra gotlänningar. Cuderna, slovenerna, krivicerna och vepserna sade till ruserna..." Denna berättelse har kommit att kallas inkallelselegenden.
 
Ju kallare klimat, desto högre blev kvaliten på pälsarna. Därför sökte man sig till kallare områden på andra sidan Östersjön. Här jagades bland annat mård, sobel och ekorre. Nordmännen jagade till en del själva men utkrävde också tributer från samer och andra folkgrupper. Den norske stormannen Ottar som på 800-talet besökte England har beskrivit detta.
 
Arabiska silvermynt har av arkeologer återfunnits vid gamla samiska boplatser. I öster for nordborna allt längre söderut och kom därmed i kontakt med de urgamla handelsvägarna mellan Europa och Kina. Ibn Khordadbeh beskriver handeln längs dessa vägar på följande sätt: "Dessa köpmän talar arabiska, persiska, romerska (grekiska), frankiska, spanska och slaviska. De stiger ombord på skepp i de frankiska länderna på det västliga havet och far till Al-Farama (Petrusium i östra Egypten); begiver sig över land till Al-Kolzom (Röda havet) och därifrån till Al-Djar (Medinas hamnstad) och till Dijdda (Mekkas hamnstad), sedan reser de till Sind, Hind och Kina. Andra beger sig till den frankiska konungens residens för att avyttra sina varor där... Ibland tar de också vägen bortom Rom (Bysans) och beger sig, genomkorsande slavernas land, till Khamlydj, kazarernas huvudstad. Man går där ombord på skepp på Kaspiska havet, sedan kommer man till Balkh (Baktra nära Oxus), man beger sig därefter in i Transoxanien och fortsätter vägen mot toghozghorernas Oart (Jout) och därifrån till Kina.
 
På 1000-talet värvades soldater från Norden till Gårdarike med sveakungens goda minne.

 
Ett tjugotal runstenar i framförallt Södermanland och Uppland berättar om ett vikingatåg som leddes av en man vid namn Ingvar som for österut. Stenarna har antagits berätta om Ingvar den Vittfarne som är huvudpersonen i en isländsk saga. Enligt denna for han med 30 skepp till Gårdarike och träffade där kung Jarisleif (Jaroslav) i all fredlighet. Ingvar fortsatte resan ner till det arabiska området Särkland och kom därmed, enligt vad källmaterialet berättar, längre än vad vikingarna före honom hade gjort.
 
I Konstantinopel tog vid 1000-talets början en del nordbor värvning vid kejsarens livgarde. Ett exempel är Harald Hårdråde som samlade en styrka och begav sig till Bysans via Gårdarike. Han tog tjänst som officer i kejsarens här och förde befäl över nordbor som deltog i flera slag på olika ställen i Medelhavsområdet.
 
Jerusalem var vid denna tid under arabisk kontroll. På en sten från Stäket berättas det att: "Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem."
 
Birka började tyna bort redan omkring 950-talet. Förklaringen kan vara den minskade strömmen av produkter och rikedomar från öst. Sigtuna kom att efterträda Birka som politiskt och ekonomiskt maktcentrum i Mälartrakten.
 
Orsakerna till detta ser man i arabernas expansion under 600- och 700-talen. Lundahistorikern Sture Bolin publicerade uppsatsen Muhammed, Karl den Store och Rurik, som starkt angrepp på Pirenne. Arkeologiska utgrävningar har tytt på att Sture Bolins tolkning är rimlig.
 

 
I den isländska sagan Rigsthula berättas att guden Heimdal under namnet Rig begav sig ut på en lång vandring.
 
Handeln med slavar var av ekonomisk vikt för de vikingar.
 
Användandet av rökugnen var från början en import österifrån. I de nordliga områdena av Norden har man inte haft tillgång till keramik.
 
Vikingaspel: bollspelet knattleikr. Även irländska Tailteannspelen utövades av vikingarna. Gotland har en idrottstradition med rötter i vikingatiden - till exempel varpakastning - ända fram i våra dagar haft stor betydelse för den regionala identiteten. På vikingatiden var även kvinnor idrottsutövare. I sagorna finns exempel på kvinnor som brottare, utövare av bågskytte, bollspelare med mera. De levde inte alls efter det kvinnoideal som hade vuxit fram efter kristendomens införande. Överhuvudtaget är det troligt att kristendomen har haft en hämmande inverkan på idrottsutövningen.
 
Vid sidan av hustrun kunde mannen ha frillor, det vill säga älskarinnor i varaktiga förhållanden. Sådana förhållanden var förmodlinge allmänt accepterade. Flera arabiska källor berättar också om sådana. Vanligtvis hade den vikingatida familjen upp till tre eller fyra barn.
 
Att många kvinnor besatt djupa kunskaper om naturen och det övernaturliga respekterades i samhållet. Kvinnors status syns också i flera gravlämningar. Det är inte ovanligt med mycket rikt smyckade kvinnogravar till exempel i Uppåkra.


 
Det var den anglosaxiske missionären Willibrord som besökte den danske kungen Angantyr omkring år 700.
 
Det fanns lokala variationer, men tron var förhållandevis enhetlig i hela Norden. Undantaget från detta var samer och finnar med egna traditioner. I asatron förekommer ett stort antal gudar (asar och vaner) samt andra väsen som jättar, dvärgar, alver, valkyrior och nornor. Genom sin djupa visdom hade Oden lärt människorna runskriftens gåta. Tor vaktade Midgård, som var människornas boning, och beskyddade kosmos. Den världsbild som fanns i asatron utgick från Yggdrasil, världsträdet. Här träffades gudarna varje dag för att hålla ting. Människorna skapades av två träd, Ask och Embla, och de fick bo i Midgård.
 
Ca år 1000 uppträdde i Västergötland en stark kristen kung, sveonen Olof Skötkonung.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Viking Kings, James Timothy Palmer, 2015, ISBN: 9781516955800

Historiebloggens bokrecension: Viking Kings, James Timothy Palmer, 2015, ISBN: 9781516955800

Bokomslag Viking Kings (häftad)


Viking Kings är en historisk roman om en norsk kung Harald III, som är känd i Skandinavien, men nästan okänd på andra håll. Han populariserades i en saga skriven cirka 150 år efter hans död, av Snorri Sturluson.

Del ett av romanen täcker perioden från 1026, då Harald var elva år gammal, till 1045 när han bestämmer sig för att lämna bakom Kyiv och Bysans och återvänder till Skandinavien, för att hävda sin tron. Under denna period av hans krigare liv fick han epitetet "Thunderbolt", på grund av hans enorma fysik och hans modiga ledarskap.

Del två av romanen fortsätter fram till Haralds död i september 1066 i strid nära Stamford Bridge, Yorkshire. Under denna andra period av sitt liv blev han känd som Harald Hårdråde, vilket kan översättas med Harald Ruthless på engelska. Kanske "den ihållande", skulle vara en bättre epitet, som han säkert var ihärdig i sin ansökan till alla Cnut marker, inklusive England.

Viking Kings av James T. Palmer är ännu en bok om vikingar där man försöker spinner vidare på gammal fakta. Man försöker övertolka minsta lilla arkeologiskt fynd och källtext. Det är propagandabok med ett ganska omtvistat innehåll. En del fakta blandas med uttolkningar vars grund vilar på författarens ideologiska grund och syfte.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Vikingatidens härskare, Anna Lihammer, 2012, ISBN:9789187031120

Historiebloggens bokrecensionVikingatidens härskare, Anna Lihammer, 2012, ISBN:9789187031120



Den hittills bästa boken om vikingarna och vikingatiden. Anna Lihammer bryter mot 1800-talets nationalromantiska synen på vikingatiden. Författaren granskar skriftliga källor och jämför materialet med arkeologiska utgrävningar samt utgrävda objekt. Det som gör boken extra intressant är att Anna Lihammer ger både sin tolkning samt ställer frågor om andra tolkningar. Dessutom drar författaren paralleller till andra forskares tolkningar och sammaställer tillsammans med sin tolkning en helhet som ej framkommit i någon annan bok tidigare.

Som man säger på vardagsspråket, släng dig i vägen Dick Harrison och dina tolkningar! Nu finns det äntligen Anna Lihammer, en forskare och författare som kan ge oss svar eller åtminstone leda oss till svar om vikingatiden.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Vikingarnas konst

Med tanke på hur människorna bodde under vikingatiden - tätt tillsammans i rökiga hus med jordgolv - kan man tycka att de inte skulle ha varit särskilt intresserade av att skaffa sig konstföremål. Men de nordiska folken var så praktälskande att deras hantverkare stimulerades till att göra även vardagliga föremål till konstsaker. Styrkan i dessa känslor speglas av berättelsen om kärleksgudinnan Frejas längtan efter den underbara halsringen Brisingamen. Dess skapare, fyra konstfärdiga dvärgar, krävde att hon skulle ligga med var och en av dem i tur och ordning om hon ville ha smycket, ett erbjudande som hon gick med på.

Utom i poesi yttrade sig skandinavernas kreativitet i vad man idag skulle kalla för konsthantverk. Människorna använde inte de rikedomar som de vann genom handels- och plundringsfärder till att köpa konst för konstens egen skull. Istället skaffade de sig praktiska men samtidigt vackra vardagsföremål. Upphovsmännen var nästan alltid anonyma hantverkare, vanligen i tjänst hos kungar eller hövdingar. Först mot slutet av perioden framträdde en del runristare som signerade sina verk med sina namn, men de verkade i stort sett bara i Mellansverige.

En stor del av konsthantverket måste ha varit i trä och tyg, men det finns inte många exempel bevarade. Stenhuggarkonsten är också dåligt representerad, åtminstone från periodens början. På Gotland levde visserligen sedan länge en tradition med framställning av bildstenar, men på andra håll blomstrade stenskulpturen upp först efter mitten av 900-talet, och då kanske som resultat av att man stiftat bekantskap med kristna monument i andra delar av Europa. Den inhemska keramiken är inte heller framstående, men man importerade en del finare keramik från omvärlden.

Vad som framför allt har bevarats är exempel på metallhantverket. Denna form av konsthantverk hade redan då långa traditioner bakom sig i Skandinavien. Redan på 1000-talet f.kr. hörde nordiska bronssmeder till de främsta i Europa, trots att de var tvungna att importera både koppar och tenn till sin verksamhet. Till deras mästerverk hör en och en halv meter långa, vackert vridna bronslurar, som förmodligen användes vid ceremonier.

På vikingatiden tillverkade metallsmederna många olika sorters föremål. De gjorde spännen och utsirade nålar, som användes för att hålla ihop de långa yllemantlar som bars av både män och kvinnor. Vidare halsband, armringar och armband; amuletter och hängsmycken; skrin för förvaring av dyrbarheter, någon gång besatta med paneler skurna i valrossben; beslag till seldon; vindflöjlar som prydde masterna eller stävarna på långskeppen. Dessutom gjorde de naturligtvis praktfullt utsmyckade vapen.

Nordborna uppskattade en ornamentik som var kraftfull, slående och framför allt invecklad, präglad av slingor och flätmönster. Under hela perioden hämtades de viktigaste motiven från naturen. Utgångspunkten var ofta ett djur, även om detta vanligen framställdes i så stilliserad form att det nästan blev abstrakt. Från mitten av 900-talet börjar även växtmotiv uppträda i konsten. Framställningen av människor är jämförelsevis sällsynta, och när de förekommer är människokroppen vanligen (fast inte alltid) behandlad på ett halvt naturalistiskt sätt, som står i kontrast till sättet att framställa djurens kroppar.

Konsthistorikerna har urskilt sex stadier eller stilar i konstens utveckling under vikingatiden, var och en med sina särdrag. Det verkar som om utvecklingen styrdes av mästerliga hantverkare som hämtade inspiration från utländska konstföremål. Som exempel på den tidigaste stilen kan nämnas några rembeslag, funna i en grav i Broa på Gotland. Det var den första skandinaviska stilen med inslag av det så kallade "gripdjuret", ett djur som griper om ramverket eller andra element med tassarna.

De två följande stilarna, kända som borre- respektive jellingestilen, var delvis samtida och blomstrade från mitten av 800-talet till slutet av 900-talet. Båda präglas av bandformigt utdragna djurkroppar som flätas i invecklade mönster. Föremål i borrestil har ibland också en så kalld ringfläta som kan påminna om en del nutida klockarmband. Goda exempel på borrestilen kommer från den berömda skeppsgraven i Gokstad, Vestfold, Norge.

Vid mitten av 900-talet utvecklades jellingestilen till mammenstilen, som uppkallats efter ett ornerat yxhuvud, funnet i Mammen på Jylland. I denna stil är djuret mer fylligt, även om kroppen kan vara så förvriden att djuret verkar groteskt. Nu börjar också växtmotiv i form av bladverk och slingrande rankor att framträda. Sådana mästerverk som Bambergskrinet och Harald Blåtands runsten i Jelling, Jylland, som är prydd med bilden av en ormomslingrad djurkropp, är utförda i denna stil.

Växtmotiven blir ännu mer framträdande i ringerikestilen som efterträdde mammenstilen vid övergången till 1000-talet. Vid denna tid hade bladmotiv blivit regelbundna inslag i ornamentiken.

Vikingatidens sista konststil har fått sitt namn efter Urnes stavkyrka i Norge, där det finns en portal som härrör från en äldre kyrka. De invecklade mönsten av sammanslingrade ormar och djurkroppar kan påminna om vissa mönster i det brittiska konsthantverkets renässans under 1800-talet.

Trots alla variationer präglas vikingatidens konst av påfallande kontinuitet. Den stora förändringen kom mot slutet av perioden, vid övergången till kristendomen, då portarna slogs upp på vid gavel för utländskt inflytande. På 1100-talet anammade det nyomvända Skandinavien den romanska stilen från länderna i söder, och konsten anslöt sig till den europeiska konstens huvudfåra.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Runor - Futharken

Runalfabetet är känt under namnet futharken, efter de sex första runorna i den äldre runraden, vilkas ljudvärden motsvarade f, u, th, a, r och k. Det har funnits flera olika runalfabet, varav den nya nordiska runraden, som bara hade 16 runor, var det kortaste. Varje tecken kunde beteckna såväl ett ljud som ett föremål eller en abstrakt företeelse. Det första tecknet i alfabetet stod exempelvis inte bara för ljudet "f" utan också för "boskap" eller "rikedom".

Det begränsade antalet tecken i runraden på vikingatiden orsakade problem, eftersom vissa runor betecknade mer än ett ljud, medan vissa ljud saknade tecken. Det fanns exempelvis inga särskilda tecken för konsonantljuden "d", "g" och "p" - för dessa ljud använde man samma runor som för "t", "k" och "b". Många inskrifter är därför tvetydiga och svåra att tolka.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Väringar

Väringarna var nordiska legosoldater som på grund av sina goda krigaregenskaper valts ut till livvakter åt den byzantinske kejsaren.

På en illustration i en 1000-talskrönikan föreställande den bysantinske kejsaren Teofilos i ett officiellt sammanhang står två spjutbeväpnade vakter ur väringagardet på var sida om honom.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Vikingatida kronologi

400 Irländare upptäcker och bosätter sig på Island
482 Kyiv grundas av Kyi Khoriv Shchek och Lybid
600 Svearnas kolonier på andra sidan Österjön
787 Norska vikingar från Hordaland plundrar Portland i England
793 Klostret på Lindisfarne plundras
795 Vikingarna nått ön Iona, klostret St Columbas
797 Vikingar angriper ön Lambay strax nordost om Dublin
799 Vikingaflotta angriper St Philiberts kloster på ön Noirmoutier i Loireflodens mynning
800 Birka grundas, handelsstad, slavar och päls från öster
800 Norska vikingar anländer till Färöarna och bosätter sig
808 Hedeby grundas
826 Ansgar missionerar i Danmark
829 Ansgar missionerar i Sverige
830 Vikingarna plundrar Dorestad
830-tal Rhos angriper Konstantinopel
834 Osebergsskeppet begravs, med kvinnan Åsa Haraldsdotter
843 plundras Nantes vid Loire
844 Vikingar plundrar längs Atlantkusten och kommer till Sevilla i Spanien
845 Vikingarna plundrar Paris
850 Första vikingarna bosätter sig vid Themsens mynning
850 Resor österut
859 Vikingarna härjar i Europa
859 Vikingarna/Varjager plundrar i öster, enligt Nestorskrönikan
860 Handel i öster
860 Vikingarnas krigståg mot Konstantinopel
860 Under en storm blåses två olika fartyg...
862 Rusvikingar grundar/tar över Holmgård
866 Vikingarna Askold och Dir angriper Konstantinopel (eller 860)
866 Vikingar erövrar York
870 Harald Hårfager blir Norges kung
872 Slaget vid Hafrsfjord nära Stavanger, eller under 880-talet
874 Vikingar bosätter sig på Island, Gardarsolm efter Gardar Svensk. Naddod var annars först.
876 Danelagen (Danelaw)
879 Rurik dör och Oleg/Helge blir förmyndarregent för hans son Igor/Ingvar.
881 Klostret Saint-Vaasts årsbok
882 Oleg (Helge) erövrar Smolensk och Kyiv.
907 Vikingarna (Oleg/Helge) angriper Konstantinopel
909 Ruserna/rutenerna härjar Kaspiska havets kusttrakter
911 Fredsfördrag mellan ruser/rutener och byzantinare.
912 Oleg (Helge) dör och efterträds av Igor/Ingvar.
915 Petjenegerna anfaller Rutenien för första gången.
936 Gorm den gamle blir kung över Danmark
936 Danerna blir kristna
941 Vikingarna (Igor/Ingvar) angriper Konstantinopel.
943 Ruserna/rutenerna erövrar Berda'a i Azerbajdzjan.
944 Nytt fredsfördrag mellan ruser/rutener och byzantinare.
945 Igor/Ingvar dör. Furstinnan Olga (Helga) blir förmyndarregent för sonen Svjatoslav.
957 Olga/Helga besöker kejsaren i Konstantinopel och döps.
958 Harald Blåtand reser Jellingstenen över sina föräldrar Tyra och Gorm den gamle.
958 Gorm den gamle reser sten över sin gemål Tyra.
965 Svjatoslav besegrar kazarerna och Volgabulgarerna.
967 Svjatoslav besegrar bulgarerna.
968 Petjenegerna belägrar Kyiv.
970 Svjatoslavs son Volodymyr blir furste i Novgorod.
970 Handeln flyttar till Sigtuna
971 Svjatoslav intar åter Bulgarien men tvingas till reträtt av byzantinarna.
972 Svjatoslav av Kyiv dödas av petjenegerna. Hans son Jaropolk blir furste i Kyiv.
977 Volodymyr flyr från Novgorod till Skandinavien.
980 Volodymyr återvänder tillsam. med varjager, intar Kyiv, dödar Jaropolk, blir furste i Rus/Rutenien.
980 Olaf Tryggvason växer upp hos Volodymyr.
981-82 Prince Volodymyr suppressed Viatichi rebellion.
982 Erik Röde upptäcker och koloniserar Grönland.
984 Prince Volodymyr conquered the Radimichi.
987 Ruser/rutener tar tjänst hos emiren i Derbent.
988 Volodymyr gifter sig med kejsarsystern Anna och döps. Varjager sänds från Kyiv till Konstant.
988 Prince Volodymyr converted Kyivan Rutenia to christianity.
994 Olof Skötkonung blir kung
995 Olaf Tryggvason tar makten i Norge.
995 Olof Skötkonung börjar prägla mynt.
997 Erik Jarl bärnner Aldeigjuborg.

1000 Leif Eriksson upptäcker Amerika, Vinland
1000 De flesta danskar kristna
1008 Svenska vikingar blir kristna.
1014 Jaroslav i Novgorod slutar betala tribut till sin far Volodymyr.
1015 Jaroslav kallar till sig varjager. Volodymyr dör.
1015 Prince Sviatopolk murdered Boris, Gleb and Sviatoslav.
1016-19 Krig mellan Jaroslav och hans bror Svjatopolk. Jaroslav segrar (med varjagernas hjälp).
1019 Jaroslav äktar Olof Skötkonungs dotter Ingegärd.
1024 Jaroslav får hjälp av vikingahövdingen Håkon mot sin bror Mstislav men besegras.
1025 Vikingar ger upp att kolonisera NordAmerika pga krigiska infödda och långa transportvägar.
1026 Fred mellan Jaroslav och Mstislav. Riket delas längs Dnipro.
1028-29 Olaf Haraldsson flyr från Norge till Gårdarike med sin son Magnus.
1030 Olaf återvänder till Norge men stupar i slaget vid Stiklastad.
1030-31 Harald Hårdråde flyr från Stiklastad och kommer till Gårdarike.
1030-33 Ruser/rutener härjar de muslimska trakterna kring floden Kura.
1034 Harald Hårdråde lämnar Gårdarike och beger sig till Konstantinopel med 500 man.
1035 Olafs son Magnus återvänder från Gårdarike till Norge för att bli kung.
1036 Mstislav av Tjernihiv dör. Jaroslav blir härskare i Rus/Rutenien.
1036 Jaroslav och Ingvar Vittfarne besegrar petjeneger.
1041 Varjager (Ingvar Vittfarne) deltar i inbördeskriget i Georgien.
1042 Kung Magnus förenar Norge och Danmark.
1042 Krigsskeppet Havhingsten byggs i Dublin.
1042-43 Harald Hårdråde återkommer till Kyiv från Konstantinopel.
1043 Harald Hårdråde äktar Jaroslavs dotter Ellisiv/Elisabeth och far till Norden.
1043 Jaroslavs son Volodymyr leder rusiskt/rutenskt anfall mot Konstantinopel.
1050 Furstinnan Ingegärd dör.
1054 Jaroslav dör. Hans tre söner Izjaslav, Svjatoslav och Vsevolod övertar riket.
1060 Kumanerna anfaller Rus/Rutenien för första gången.
1060 Vikingar i Roskilde sänker skepp för att spärra fjorden
1066 Harald Hårdråde dör i slaget vid Stamford Bridge.
1067-69 Krig mellan Jaroslavs söner och Vseslav av Polotsk.
1070 Anund från Rutenien kung i Sveariket under kort tid.
1073 Izjaslav fördrivs från Kyiv av sina bröder. Svjatoslav blir furste i Kyiv.
1075 Vikingatidens slut (?)
1076-77 Svjatoslav dör. Izjaslav återtar makten i Kyiv.
1078 Izjaslav faller i strid med sina brorsöner. Vsevolod blir furste i Kyiv.
1093 Vsevolod dör och efterträds av Izjaslavs son Svjatopolk.
1100 Kung Erik Ejegod av Danmark färdas genom Rutenien på väg till Jerusalem.
1111 Kumanerna besegras av en förenad rutensk här.
1112 Nestorskrönikan nedtecknas i Kyiv av en kristen munk Nestor.
1113 Svjatopolk dör och efterträds av Vsevolods son Vladimir Monomach. Nestorskrönikan avslutas.
1118 Nestorskrönikan skrivs om i Novgorod.
1125 Vladimir Monomach dör och efterträds av sin son Mstislav, i nordiska källor kallad Harald.
1132 Mstislav dör.
1142 Svearna kommer med 60 snäckor och anfaller Novgorodriket.
1164 Svearna kommer med 55 snäckor och anfaller staden Aldeigjuborg.
1187 Kareler och ester seglar in i Mälaren, förstör Stäket och bränner ner Sigtuna.
1188 Varjager plundrar Novgorodborna på Gotland.
1203 Flotta från Ösel härjar Listerlandet i Blekinge.
1219 Danmarks kung Valdemar Sejr gör ett korståg till Estland och lägger under sig stor del av landet.
1220 Sveriges kung Johan Fromme far på korståg till Estland.
1220 Ett stort antal svenskar dödade av Öselbor
1222 Ester härjar i Mälaren och dödar Jon Jarl på Askanäs.
1223 Mongolerna attackerar Rutenien för första gången.
1226 Öselbor härjar svenska kusten och avseglar med byte och fångar.
1238-39 Birger Jarl far på korståg mot Tavasterna.
1240 Mongolerna ödelägger Kyiv.
1240 Svenskarna anfaller trakten kring Neva men blir slagna av Novgorogfursten Alexander Nevskij.
1292-93 Svenskarna anfaller Karelen och bygger fästet Viborg/Vyborg.
1295 Keksholm i Karelen intas och befästs av svenskarna men förloras åter.
1300 Tyrgils Knutsson leder svensk flotta till Neva, anlägger borgen Landskrona vid dess myning.
1301 Fästet Landskrona förloras och förstörs.
1323 Fred mellan Sverige och Novgorod sluts i Nöteborg.
1348 Magnus Eriksson far på korståg till Novgorodriket och intar Nöteborg.
1349 Nöteborg förloras.
1350 Kung Magnus gör ett nytt korståg till Novgorodriket följt av härjningar i Estland och Lettland.
1478 Novgorodriket erövras av Moskvariket.
1480 Moskvafursten frigör sig slutgiltigt från mongolerna. Början på ryssarnas rike.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Harald «Hard ruler» Hardråde (Sigurdsson)

Nicknames: "Hardrada", "Haraldr harðráði", "Hårdråde", "The Severe", "Haraldr Sigurðsson", "The Severe King", "stern counsel", "hard ruler"

Birthdate: cirka 1015
Birthplace: Bonsnes, Ringerike, Buskerud, Norway
Death: Died September 25, 1066 in Stamford Bridge, Yorkshire, England
Cause of death: falt i slag
Occupation: Konge 1046-1066, Konge, Kung av Norge, Norsk konge, Konge 1045-1066, Konge av Norge, Noregskonungur frá 1046, konge av norge

Spouse: Elisiv of Kyiv, Ellisif of Kyiv, Elisaveta Yaroslavna of Kyiv
Children: Ingegerd Haraldsdotter of Norway, Ingigerðr Haraldsdóttir


Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Svitjod - resor till Sveriges ursprung, Mats G.Larsson, 1998, ISBN:9789174864212

Historiebloggens bokrecensionSvitjod - resor till Sveriges ursprung, Mats G.Larsson, 1998, ISBN:9789174864212




17
Svetiud, sveafolket, på fornislöndska Svitiod och vanligen skrivet Svitjod, lokaliseras till landskapen kring Mälaren.



58
Ungefär vid den tid då Hugleik föll i Frisland började ett annat germanfolk röra sig från Centraleuropa mot Skandinavien, en folkvandring i motsatt riktning mot den som gällt under de föregående århundradena. Det var herulerna, ett folk som en gång sägs ha blivit fördrivna av danerna och vandrat söderut till Svarta havets norra steand, där de bosatte sig vid sidan om goterna.
 
Prokopios skriver: under flera ledare av kunglig ätt tågade de genom slavernas alla stammar, vandrade sedan genom en stor ödemark och nådde slutligen fram till det folk som heter varner.



74
Ivar Vidfamne lade nu under sig hela Sveaväldet. Han tog också hela Danaväldet, en stor del av Saxland (Nordtyskland), Österriket (Baltikum) och en femtedel av England.



96
För svenska vikingar måste det i stället ha varit länderna på andra sidan Östersjön som låg närmast till hands att attackera, även om dessa områden inte var lika rika och tättbefolkade som de västliga riken.

Den främste bland dessa hette Rurik/Rörik och sägs tillhöra en stam som kallades Rutener säger krönikan, och från den kan namnet Rutenien härledas. 
 
Det är namnet Rutenien som tillsammans med andra språkliga indicier och arkeologiska fynd gör att man kan knyta dessa hövdingar och deras följen till Rutheni som nämns i Kejsar Augustus strider på 100-talet.
 
Rurik kan dock vara av vikingarnas ursprung som assimilerats i rutenska samhället. Hans urpsrung sägs då vara i Rugen. Det kan vara dit som Augustus Rutheni vandrade först och senare spridits till Ukrajina där de bosatte sig för gott.
 
Det första, enligt Nestorskrönikan, anfallet på Aldegjuborg, dvs Staraja Ladoga, i sjäva verket skett i samband med ett krigståg som leddes av kungen själv, alltså Rurik.



100
Det är i första hand mot dessa östliga trakter som ett av de typiska skandinaviska föremål som brukar hittas i den östslaviska jorden pekar - torshammarrigen. Det är en järnring av en halsrings storlek med påträdda små amuletter av samma material i form av torshammare och små ringar eller spiraler. Den förekommer särskilt ofta i gravarna i östra Uppland, på Södertörn och även på Åland, men man finner den också i Ladogatrakten och längs flodvägarna bort mot Dnipro och Volga, fjärran från de steniga enebackarna i det gamla Svitjud/Svitjod.



110
Kanske var det i samband med anfallet mot kurerna som några hövdingar begav sig längre mot nordost, in i Finska viken och mot trakterna runt Ladoga - tidpunkten överensstämmer ganska väl med Nestorskrönikans uppgifter om de tributkrävande främlingarna från andra sidan havet.



141
Namnet Uppland är känt först från tiden för Upplandslagens tillkomst vid slutet av 1200-talet. Dessförinnan bestod landskapet av de tre så kallade folkland som figurerat tidigare i denna bok - Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland - samt kustområdet Roden



168
Men vart tog då vägen Ragnvald Jarl och hans ättlingar vägen när Olof tog kontrollen över landskapet och grundade ett biskopsdöme i deras huvudort Skara? Jo, de försvinner ur traditionen strax efter att Ragnvald mäklat fred mellan svear och norrmän och förmedlat äktenskapet mellan Olaf Haraldsson och Olof Skötkonungs frillodotter Astrid. Följd av sveakungens hotelser ledsagade Ragnvald då kungadottern Ingegärd till Gårdarike, där hon skulle förmälas med den rutenske fursten Jaroslav, säger Snorre. Där fick Ragnvald ett nytt jarldöme i staden Staraja Ladoga, sagornas Aldeigjuborg, och där dyker också hans son Eiliv upp i den rutenske furstens trupper ett par decennier senare.



188
Under de närmast följande decennierna fram till 1000-talets mitt fanns möjligheterna i stället österut, där de rutenska furstarna förde ständiga strider såväl inbördes som mot aggressiva nomadfolk och till och med mot den östromerske kejsaren, den mäktigaste härskaren av alla.
 
Den enda större grupp runinskrifter som kan knytas till en enskild expedition är de stenar som är resta på 1040-talet efter män som dött österut med hövdingen Ingvar, ihågkommen också i den isländska traditionen med tillnamnet "den vittfarne". Spåren efter honom och hans män kan troligen följas till Gårdarike och vidare till Georgien och trakterna kring Kaspiska Havet, på runstenarna kallade Särkland, "saracenernas land".
 
Varför skulle sveakungen, vid denna tid Olof Skötkonungs son Anund Jakob, organisera ett stort uppbåd för en färd till Gårdarike? Svaret ligger troligen i hans svågerskap med den rutenske fursten Jaroslav, som var gift med Anunds syster Ingegärd. Fursten låg vid tiden för Ingvars avfärd i krig med petjenegerna, ett stäppfolk som också hotade handelsvägarna mot Svarta havet och därmed förbindelserna med Konstantinopel. Både den ättegemenskapen och svearnas strävan efter att upprätthålla förbindelserna med kejsarstaden - tydligt märkbara i Sigtuna - kan därför ha varit skäl för att sända en flotta till Jaroslavs hjälp. Efter ett blodigt slag vid Kyiv, där Jaroslav placerat sina skandinaviska krigare mitt i slaglinjen, lyckades han besegra petjenegerna och driva bort dem från sitt område. Varför Ingvar och många av hans män därefter fortsatte till Svarta havet och vidare österut genom Transkaukasien är höljt i dunkel, och vi kommer nog aldrig att få något säkert svar på frågan. Kanske var det ett led i Jaroslavs krig mot kejsaren i Konstantinopel. Ryktet om att svearna vid denna tid utsänt en ödesdiger expedition mot avlägsna länder nådde också Adam av Bremen. Han inte sen att använda det som ett exempel på hur gud straffat sveakungen Emund, halvbror och efterföljare till Anund Jakob. Kungen hade nämligen begått brottet att avvisa biskop Adalvard den äldre och andra sändebud från kyrkan i Bremen, förklarar kyrkomannen. När Emund sedan sände sin son Anund till Skytien omkom denne därför med hela sin här efter att amasonerna givit dem förgiftat vatten.
 
En av de män som blev borta med Ingvar hette Banke eller Bagge. Hans runsten sitter nu inmurad i vapenhuset i Svinnegarns kyrka i Uppland.
 
Isländska sagorna berättar hur Ingvar den vittfarne attackerades av vikingar på sin färd mot Särkland. Detta hindrar dock inte att begreppet "vikingatiden" nog ändå är en lämplig sammanfattande beteckning för forntidens slutskede - "drängtiden" skulle inte låts lika bra.



197
Religiösa och rättsliga hövdingarna kallades godar. Deras ämbeten kallades godord, och kunde såväl ärvas som köpas och säljas utan tingsmännens medgivande, och de kunde också innehas av flera personer gemensamt.

Historiebloggen: Stora boken om Vikingarnas gudar och myter, Lars Magnar Enoksen, 2008,ISBN:9789177387923

Historiebloggens bokrecensionStora boken om vikingarnas gudar och myter av Lars Magnat Enoksen (2008) ISBN:9789177387923


Bokomslag Stora boken om vikingarnas gudar och myter (inbunden)


211
Under vikingatiden var nordborna kända i den övriga världen för sitt högt utvecklade rättssystem, vilket bland annat utmynnade i att de östslaviska folkslagen införde nordiska lagar på 800- och 900-talet i sina riken.



213
Ta för vana att inte lita på andras tolkningar, utan sök alltid kunskapen i dess renaste form.
 
Den äldre Eddan är vanskligare att översätta eftersom gudadikterna är skrivna på vers och dessutom innehåller mycket ålderdomliga och svårförståeliga ord. Detta innebär att sannolikheten att innehållet blivit förvanskat i översättnigsprocessen är mycket större i den äldre Eddan än i den yngre Eddan.

Historiebloggen: Vikingaliv, Dick Harrison & Kristina Svensson, 2009, ISBN:9789127121478

Historiebloggens bokresension: Vikingaliv (Natur & Kultur Allmänlitteratur, 2009) av Dick Harrison & Kristina Svensson, 2009, ISBN:9789127121478

Bokomslag Vikingaliv (inbunden)

Boken genomsyras av Dick Harrisons syn på vikingatiden. Inskränkta tolkningar som oftast följer 1800-talets nationalromantiska anda. I prologen lovas en undersökning av både kvinnliga och manliga vikingar, nästan hälften av bokens kapitel propageras att handla om kvinnovikingar. Dock märks det ganska snabbt att löftet glöms bort och "kvinno"-kapitlen handlar mest om gudar och riter. Dvs det manliga intresset ligger kvar i denna bok, precis som alla andra böcker av Dick Harrison. Boken innehåller, som alla andra Dicks böcker, många felaktiga tolkningar och förmodanden. Om det finns intresse att läsa om vikingatiden och vikingarna, då föreslås en mycket duktig författarinna Anna Lihammers böcker, som ger en komplett bild av det förflutna.

Denna bok och framförallt författaren Dick Harrison avrådes starkt.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: The Vikings, Magnus Magnusson, 2000, Tempus, ISBN:0752417983,9780752417981

Historiebloggens bokrecension: The Vikings av Magnus Magnusson (2000), Tempus, ISBN:0752417983,9780752417981


Bokomslag The Vikings (häftad)


9
They penetrated the depths of Ukraine, founding city-states like Kyiv, testing slavonic trade routes along formidabler rivers like the Dnipro, opening up the route to Asia to exploit the exotic markets of Persia and China.
 
The orb of the world, which mankind inhabits, is riven by many fjords, so that great seas run into the land from the Outer Ocean. Thus, it is known that a great sea goes in through Nörvasund (Straits of Gibraltar) all the way to the land of Jerusalem. From that same sea a long bight stretches towards the north-east, called the Black Sea, which divides the three continents of the earth, to the east lies Asia, to the west lies Europe (which some call Aeneas-land), but to the north of the Black Sea lies Ruthenia (Ukraine)...
 
From the range of mountains which lie to the north beyond the edge of human habitation, there runs a river properly called the Tanais (Don), which flows into the Black Sea. In Asia to the east of the Tanais there was a land called Asaland or Asaheimur (Land of the AEsir); its chief city was called Asgardur (Home of the AEsir). That city was ruled by a chieftan named Odin, and it was a great centre for sacrifices...
 
Thor was the Lord Protector of the Universe, guarding the world with his mighty hammer Mjöllnir against the menace of the Giants (Peoples of Giants in 6th century near Kyiv and river Dnipro).



18
After death, the ship was supposed to carry the dead man to the afterworld, either as a funeral pyre as described by the arab traveller Ibn Fadlan in 922.



21
Viking religion, the Asatru (Belief in the AEsir).



29
Red and white woven cloth (vadmal). A four-oared sailing dinghy (faering).



69
Throughout the viking age, one historic island can claim to have been the true centre of the viking world - the Baltic island of Gotland, off the east coast of Sweden. Although it is now a province of Sweden, it has always prided itself on its independence of view and action. Gotland lay at the crossroads of the world; it was the trade cruciable of the Baltic, the entrepot of east-west commerce.
 
A little whetstone was found in Gotland on the farm of Timans in the parish of Roma, dating from the late 10th century. It has a brief runic inscription scratched on it. It was not meant to be momentous message for posterity - frankly, it was just a doodle done in an idle moment; but what is says is momentous enough: "Ormiga: Ulfuair: krikiaR: iaursaliR: islat: serklat." Transliterated, it reads: "Ormiga, Ulfar: Greece, Jerusalem, Iceland, Serkland." Which means, in effect, "Ormiga and Ulfar have been to Greece (the Byzantine Empire), to Jerusalem, to Iceland, and to the land of the Saracens (probably Baghdad).



72
In the Historical Museum in Visby there is a beautifully ornamented bronze wind-vane for a ship's mast, dated to around 1000, and decorated with a writhing serpent in what the Norwgians call the Ringerike style; and a lion stands on the top edge.
 
There is some archeological evidence that Visby itself dates back to a 10th century Viking Age settlement, flanked to north and south by two satellite settlements at Gustavsvik and Kopparsvik whose grave-fields have been extensively excavated; and, more recently, indications of a port or lagoon-haven have been recognised at Pavik, near Västergarn on the west coast, and at Bogevik, near Slite, on the east coast.



75
Anundshög, just outside Västerås. This Anund has been associated with a shadowy King Braut-Önund. Not yet been excavated.



80
A memorial stone at a bridge at Broby (Bridge Farm) in Täby on the Viking Road was ercted as part of a set in memory of a farmer named Östen by his wife Estrid: Es sotti IorsaliR ok andathis uppi i Grikkium - "He visited Jerusalem and died out in Greece".
 
Another stone was found at Pilsgård, on the island of Gotland, in association with the harbour-lagoon at Bogevik, near Slite. The runes are now blurred, but it is a memorial stone erected by four brothers in memory of a fifth brother, Hrafh, who had died far away in Ukraine: "Hegbjörn and his brothers Rödvisl, Östen and Amund had this stone painted in colours and erected; they have also raised stones for Hrafn south of Rufstein. They went far into Aifur."
 
"They went far into Aifur". The significance of that sentence is that "Aifur" was the Norse name given to one of the frightening cataracts of the river Dnipro in Ukraine, where boats had either to shoot the rapids or be dragged overland to bypass them. It is a vivid glimpse of a family of five Gotland brothers on the make, carrying iron and furs and slaves, no doubt, to the markets of the East where they could exchange them for Arabic silver to be banked in buried caches at home on Gotland. One of them, Hrafn, died in the boulder-strewn torrents of the Dnipro; and the Pilsgård Stone immortalises not just him but the whole opening-up of the vast Ukrainian hinterland by those Viking merchant adventurers fron Gotland.
 
Ibn Fadlan wrote an account of his mission, called a Risala, in which he described his contacts with a tribe of armed merchants called Rus/Rutheni. One of the ceremonies Ibn Fadlan witnessed at first was a ship-cremation of a rich and important member of the tribe, which was proceeded by some gruesome rituals of sacrifice for which no parallels can be found in viking literature.
 
Archeologists tend to argue that vikings effect on what was fundamentally a Slav state, Ruthenia, which had been in existence for centuries before Scandinavian traders penetradeted Ukraine, was negligible.
 
The present inhabitants of Novgorod are descended from the varangian race, but earlier they were Slavs.
 
In the sagas, Ukraine was known as "Greater Sweden".
 
A confederation of tribes hade formed in the 6th century in the area of the middle Dnipro, and one of the eastern Chronicles mentions a "People of Giants". This "People of Giants" formed, so to speak, the nucleus of the future Kyiv state.
 
Vikings were attracted by the glamour of the Kyiv state, because the Kyiv state traded actively with Constantinople (Byzantium, Byzantine Empire). If they (vikings) wanted to join the trade convoys down the Dnipro to the Black Sea and Constantinople they had to apply for permission from the authorities in Kyiv. Permission to join these convoys from Kyiv depended entirely on the ruler of Kyiv at the time.
 
It is in the Hermitage that the classic conflict between hazy saga evidence and hard archeological fact begins to resolve itself. There is a cornucopia of viking finds to be seen in the Hermitage: a rune-stick (runakefl) like the Bergen stick. It has been dated to the first half of the 9th century.
 
In the icelandic sagas Staraja ladoga was called Aldeigjuborg, and is frequently mentioned as a target for attack or a convienent staging post on the way to Kyiv or Kyivan Rus.
 
There is no doubt that Staraja Ladoga was originally a Slav settlement, founded by some finno-ugrian tribe in the middle of the 8th century - a century before any traces of a viking presence. The earliest layers of house remains are non-Scandinavian, and dr.Anatoly Kirpichnikov of Leningrad thought they were built by southern Slav peoples moving northwards from the Novgorod area to develop trade with the Baltic. Staraja Ladoga provided easy access to the Gulf of Finland along the river Neva.
 
The vikings were simply immigrants who wanted to move in on Staraya Ladoga's growing prosperity; they came there, according to the archeological record, in the middle of the 9th century. Dr. Kirpichnikov thought that the legend of the calling-in of Rurik and his brothers might well have a kernel of historical truth, except that the settlement was not actually founded by Rurik.
 
Staraya Ladoga is the only early settlement in Eastern lands, which has a distinct viking cemetery; its dated to the second half of the century. This thesis is borne out by excavations at the 15th-century-fortress of Staraya Ladoga, which dr. Kirpichnikov himself carried out from 1972-6. He discovered that there were two earlier sets of walls underlying the present walls, and that the earliest dated back to the viking period of the late 9th century. The site has now been handsomely restored, and there are replicas of the major finds in an excellent little local museum. But although the building of the first walls corresponds roughly with the date of Rurik's alleged arrival, the finds of pottery and weaponry and jewellery associated with it are decidedly not Scandinavian - they are all Slav/Slavonic.
 
The stone fort at Staraya Ladoga was built by Rurik's successor, a man with the hybrid viking-slav name of count Oleg. By this time, however, the scandinavians in staraya ladoga had become almost completely Slavicised themselves - hence the lack of any specifically viking artefacts.
 
Excavations at Gnizdovo near Smolensk, with its 5000 burial mounds, show that many of the artefacts are of a hybrid culture; the proportion of "pure" scandinavian objects is very small. The number of scandinavian graves in the cemeteries constitutes only about 5%.
 
Overall, however, Anne Stalsberg's conclusions were very close to the position of most leading scholars: that the grave goods and other finds are evidence of normally peaceful relations between the viking incomers and the native population of Slavs. She found no evidence of scandinavians as invaders who created a state where there had been none before, and their (vikings') role in this was probably not as critical as the later literary sources would suggest.
 
The archaeological evidence from Novgorod, the second city said to have been founded by Rurik, is less clear-cut than that of Staraya Ladoga, but it may well have followed a similar pattern of Slav settlement and temporary viking takeover.



88
Traders would congregate in Kyiv in June, having waited for the spring floods to start to subside, and then set sail in huge convoys to face the perils of the voyage together. We cad read about these cataracts in a book titled De Administrando Imperio, written around 950 by no less a person than the Byzantine Emperor Constantine Porphyrogenitus. The emperor gave the names by which the individual cataracts were known: Essupi (Gulper), Gelandri (Yeller), Leanti (Seether), Strukun (Courser) and Aifur (Ferocious), the cataract recorded on the Pilsgård rune stone on Gotland in memory of at least one gotlandish trader who died in the fearsome rapids of the Dnipro.
 
Suddenly, in the year 907, Oleg is said to have swept down the Dnipro with a huge fleet and over the Black Sea. The fifteen envoys of Oleg, Great prince of Kyiv: "We the Rutheni - Karli, Ingjald, Farulf, Vermund, Hrodleif...".
 
The norsemen called Constantinople Mikligardur, the Great City. Original name was Bizantium. The Vikings came here in their hundreds, perhaps even thousands, all drawn by the same things: money and power. And yet, as in so many other places, the vikings left remarkably few traces of their substantial presence in Constantinople.
 
In Hagia Sophia, build 537 by emperor Justinian, in the 1967 the great swedish scholar professor Sven B.F. Jansson, one of the world's leading authorities on runic inscriptions, recognised one casual graffiti as being runic: -A-L-F-T-A-N, which in full would have read "Halfdan", "Half-Dane".



195
To all intents and purposes the year 1066 marks, or symbolises at least, the end of the viking age.
 
The second major figure in the 1066 scenario, King Harald Sigurdsson of Norway, was the laft of the great viking sea-kings: the "theunderbolt of the north", as Adam of Bremen called him. Icelandic historians would dub him Hardradi (Norwgian Hardråde), meaning "hard-ruler": Harald the Ruthless. Harald was half-brother to King Olaf Haraldsson, later to be canonised as St Olaf, patron saint of Norway, who ruled Norway from 1014 until his death in battle in 1030. They had the same mother, Queen Asta, and Harald was born in the year in which Olaf was fighting his way to the Norwegian throne.
 
Olaf Haraldsson - Olaf the Stout, as he was called during his lifetime - had been a professional viking since the age of twelve.
 
Deep in the heart of Ruthenia in Ukraine, exiled king Olaf the Stout saw this political upheaval as a chance to regain his kingdom. Early in 1030 (29 july) he set off along the frozen rivers with a small detachment of 240 troops. The fateful battle took place on a day of high summer at Stiklestad (Stiklarstadir in the saga sources) in the Trondelag in northern Norway.



200
Svein Knutsson's reign proved to be uneasy, unsuccessful and brief. Beside his throne, as the eminence grise, sat his english mother, AElfgifu (Alfifa in the saga sources). Harald Hardradi came to the Norwegian throne in 1047.
 
As soon as he was fit to travel he was smuggled over the norwegian border to friendly Sweden, and from there he also made his way to Kyiv, at that time and for centuries thereafter the heart and capital of Ukraine. In Kyiv he was given political asylum by the ever-hospitable Yaroslav.
 
Yaroslav the Wise, Lord of Kyiv, was one of the greatest princes of the viking age, revered as a patron and founder of learning and litarature in Ukraine during his 30-year reign. A shrewd and energetic statesman, he was always careful to foster his ancestral connections with scandinavia and with the varangians. He married a daughter of the King of Sweden; his contacts with the viking kingdoms to the west were obviously close and calculated. At Kyiv he took the young Harald as his fosterling. At Yaroslav's court, Harald met up again with Magnus Olafsson, now heif-apparent to the norwegian throne - two future kings of Norway learning the crafts of kingship at the Ukrainian court. At Kyiv, too, Harald would have seen the foundations being laid by Yaroslav of Ukraine's first cathedral, the superb minster of St Sophia which has so miraculously survived the troubled centuries.
 
Harald stayed with Yaroslav for three years, being taught the art of warfare as an officer in the Ukrainian army, taking part in various military campaigns. Yaroslav must have recognised in him the steelines and ambition which would earn him his nickname of Hardradi, and promised to give him one of his daughters, Ellisif/Elizabeth, in marriage. But first, to complete his education, he sent him down the Dnipro to Constantinople, capital of the Byzantine Empire, with a personal command of five hundred hand-picked warriors, to join the elite bodyguard of the emperor, the feared and famous varangian guard.
 
Viking had been fighting in the service of the Byzantine Emperor in Constantinople throughout the 10th century. The word for them, Varangians (Vaeringjar), seems to derive from the old norse word var, meaning "pledge". They were men pledged to stand together and support one another loyally. They continued as a mainly scandinavian company until after the Norman conquest of 1066. Harald spent about 10 years in the imperial army, incognito for most of the time according to some sources, serving under three successive emperors. He may also have visited Jerusalem as captain of a special military escort for pilgrims or craftsmen bound for the Church of the Holy Sepulchre. His career prospered, and he was promoted to the rank of commander with the title of spatharokanditates, the third level in the hierarchy of the imperial court. He secretly salted away in Kyiv, in Yaroslav's safe-keeping, all the immense plunder he took on his various campaigns.
 
The greek source says that when Harald asked the new emperor, Constantine Monomachus (1042-5), Zoe's 4th husband, for permission to return to Norway, it was refused.
 
Safelt into the freedom of the Black Sea with a hard-knit troop of battle-seasoned varangians, Harald Hardradi now headed for home: first to Kyiv to claim from Yaroslav the hand of his daughter Ellisif/Elizabeth and his accumulated loot, and then to Norway to claim a share at least of the throne from his nephew, Magnus the Good - if necessary by force. Harald returned to the northern arena from Constantinople in 1045.


Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: The Vikings - a short history, Martin Arnold, 2008, ISBN: 9780752445779

Historiebloggens bokrecension: The Vikings - A Short History, Martin Arnold, 2008, ISBN: 9780752445779


Bokomslag The Vikings (häftad)

9
Abbo of Fleury, Passio Sancti Eadmundi: "Unconquerable king... a terror by land and sea." Ivar the Boneless, a danish pagan of royal pedigree, arrived in England in 865. He probably traveled from Dublin, which had been founded by vikings almost 30 years earlier. Ivar had spent some 10 years going back and fourth from Denmark to Dublin, where he shared the rule of the city with the norwegian  viking Olaf the White.
 
The character named as Imhar in the authentically contemporary Annals of Ulster equating with Ivar the Boneless. The absence of Imhar from the Annals while Ivar was in England, and the absence of Ivar (Ingware) fron the Chronicle while Imhar was in Scotland and Ireland make this correlation reasonable.
 
English historian Roger of Wendover. In Strathclyde, Ivar enslaved hundreds. Ivar ascended the throne of Dublin in 871.
 
The viking tongue, known as Old Norse.



25
The eddas provide a window onto the mind-set and beliefs of the vikings. The evil frost giant Ymir, and the cow Audumla, on whose milk the giant fed. From Ymir was spawned a race of giants. Nine worlds in which lived the nine races of mortals, immortals and monsters. Two races of the gods: the Aesir, who were the martial gods, and the Vanir, who were the fertility gods. Hall of Salin Warriors, Valhalla. Ragnarok, the norse apocalypse. Midgard, or Middle Earth. Midgard serpent Jormungand.
 
In the lowest tier was Hel and Niflheim, the frozen realm of the dead, which was stalked by the fearsome dragon Nidhogg, the Corpse Tearer. Somewhere to the south of Hel was Muspell, a region of flame guarded by the giant Surt.
 
Two bridges connected the nine worlds. Flaming bridge Bifrost, where the god Heimdall stood. Echoing bridge Gjallarbru, watched over by the giantess Modgud. The great ash tree Yggdrasil, tree of life that unified the cosmos. and also allowed access to a higher knowledge. In what could well be the mythologized representation of a shamanic rite. It was on Yggdrasil that the chief of the gods Odin hung for 9 days and nights in order to attain much of his magical power. The name Yggdrasil recalls this event and means "Odin's horse". Round the base of the tree sat the Norns, three mysterious women who wove the fates of gods and men.
 
In the first era of the cosmos, the two races of the gods, the Aesir and the Vanir, were at war with each other, but soon after the indestructible matriarch of the Vanir was received into the company of the Aesir, the two sides were united.
 
The great fortress Asgard. Odin's twelve warrior maidens, the Valkyries.
 
It was viking armies led by generals from royal households who went into battle under Odin's raven banner.
 
Thor, Frey and his sister Freyja, and Loki. Thor's character was clearly a hyperbole of male strength and vertility. It was Thor who was the scourge of the giants and the tribe of rapacious female monsters, the trolls. Thor's hammer Mjollnir was the favorite among viking foot soldiers, farmers and ordinary folk. Loki was of mized giant and Aesir parentage. The apocalyptic wolf Fenrir. Odin's favorite son Baldur. Loki's wife Sif.
 
Norse mythology was typically violent, often lewd and sexualized. Its eschatology - doom laden. The central drama was the conflict between the gods and the giants. The masterbuilder Tale. The gods' stronghold Asgard. Loki's true identity as a rock giant.
 
Poetic Edda is an unambiguous cycle of myths, with an orthodoxy of events.
 
Sayings of the High One (Havamal).



33
Thietmar of Merseberg, a german writer in 1016, some 50 years after the conversion of Denmark, reported that at Lejre in Sjaelland, major cultic ceremonies had also taken place every 9 years.
 
The creation of the world from the body of the frost giant Ymir and the death of the beloved god Baldur were both calendar events for blood offerings. Blot, a blood offering. The bones split in order to take auguries known as Hlaut.



50
Annals of Ulster record of 918: Ragnall king of the Danes and the two jarls Oitir and Gragabai... Gothfrith grandson of Imhar....
 
Berserk Vikings were clearly psycopaths. Haklang, the berserk leader was killed.
 
Harald Bluetooth sponsored viking brotherhood known as the Jomsvikings, who had 300 longships at their disposal at a secret stone fortress in the Baltic, although no evidence has been found to support this claim.
 
A monk from the monastery of St. Omer in Flanders wrote a report. Roman commentator reports northern germanic raiders using sail as early as the late 5th century.
 
The cargo ship Knörr. The viking longship Karve.
 
Heimskr in Old Norse language, translates literally as "homish" but actually signifies "idiot".



64
In 789, in the southern english town of Dorchester, at Portland, was first viking attack. Mercian king Offa. One priceless treasure that the vikings in their ignorance would scarcely have appreciated - the beautifully illuminated Lindisfarne Bible.
 
England's population at that time was probably little more than a million.
 
Scandinavian traders had for decades been active in Northumbria. Scotland was raided in 795, 802 and 806.



82
Almost 40% of the names of towns and villages that were once in the viking kingdom of York contains elements from the Old Norse language, most evidently in the place-name endings of -by and -thorpe, which indicated the quality of the land.



106
Carolingian Empire, which in modern terms encompassed Germany, Slovenia, parts of northern Spain, Austria, Switzerland, much of Italy, the Netherlands, Belgium and France. Even the Orthodox Church of the Byzantine Empire acknowledged Carlemagne's singular authority in the west.
 
The leader Widukind escaped the butchery of the River Weser. Widukind's response was to flee north and seek refuge among the Danes.
 
Aachen, Carlemagne's capital south of the Rhine.
 
The chief sponsor of viking raiders from Denmark during the late 830s and the 840s was King Horik, who quickly perceived the opportunities that were opening up in Francia. Horik had seriously upset the Franks by protecting the deposed Harald Klak, who had allied himself first to Louis the Pious and then to Lothar and had then turned renegade and sacked the royal mint at Dorestad on the Rhine.
 
According to the contemporary Annals of St.-Bertin, in 845 Horik sent 600 longships down the Elbe with the intention of invading the East Frankish kingdom, but he was turned back by a saxon army loyal to king Louis the German. Not wanting to go home empty-handed, Horik stopped off at Hamburg, and attacked the great ecclesiastical center. Among them was the revered missionary to the pagan north, Anskar/Ansgar. After this, Horik returned to Denmark, but 120 of his longships, captained by certain Ragnar sailed into the River Seine and descended on Paris.
 
Back in Denmark, Ragnar reported to Horik that the land was rich and fertile and the people cowardly (Abbey of St. Germain).



112
The historian Ibn Kutia recorded what happened next: ...host of 16,000 Madjus was marching on Moron. When the Madjus saw the moslem army...
 
A temporary accord between the Frankish bothers led to a concerted effort to protect the northern territories from the likes of King Horik, who had apparently recovered from his superstitious misgivings.
 
Their island encampment at Oissel, near Rouen. Commanding the assault was Bjorn Ironside. Viking leader called Weland.
 
Ermentarius recorded situation.
 
Danish brigand Hastein.
 
French historian Dudo of St.-Quentin conjured the essence of Hatein's reputation in classical hyporbole.
 
In the spring of 859, Hastein and Bjorn set sail with 62 longships.
 
Arab historian Ibn Adhari: "they took many prisoners, stole lot of money and made themselves master of the city where they settled".



127
The founding of Rus. In 859 according to Primary Chronicle, vikings advenced down the rivers of Eastern Europe. A year later, the Slavs rebelled and Rus were driven back "beyond the sea" (VART?).
 
In 862 three brothers came according to Primary Chronicle.
 
Aggressive viking movement east across the Baltic Sea can be traced  in obscure legends dating from the 7th century, but it was merchants and craftsmen during the 8th century that vikings began permanent and peaceful settlement at bases such as Grobin and Elbing on the Baltic's southeastern shores.
 
As early as 839, for the Annals of St.-Bertin record that the Byzantine Emperor had arranged for a party them (ruthenians-ukrainians) to safely escorted to Francia via the Mediterranean Sea.
 
Vikings were too fearful of the Slavs.
 
The next recorded visit to Constantinople was some 20 years later. Askold and Dir sailed on june 18 860 with fleet of 200 ships to the Black Sea.
 
Photius sermonized: a nation among slaves, leaderless...
 
News of Askold and Dir's wealth and prominence as rulers in Kyiv soon reached Novgorod. Tensions were bound to have resulted, for two distinct Rus factions were now intent on controlling the same river passages. Oleg who succeeded Rurik in Novgorod (HUR?) in 879, took the view that there should only be one. From this point onward, Rus power was centered at Kyiv.
 
Much depended on keeping the Slavs in check, harvesting their trade goods, and taxing their wealth.
 
The greeks supported Pechenegs as bulwarks against their enemies. To gain the cooperation of the pechenegs, Oleg again needed the cooperation of the greeks. Oleg died in 914. Oleg said to have been "at peace with all nations".
 
Arabs, whose only experience of the Rus thus far had been as peaceful traders (BEFORE 912). Year 912, Oleg was simultaneously engaged in forming an alliance with the Khazars who controlled the wide territory between the Balck and Caspian seas. No trader could pass through their lands without paying tax.
 
Finding the muslim lands south of the Caspian virtually undefended, the Rus ran amok. The towns of Abusgan and Ardebil, were burned to the ground.
 
Oleg's ward, Igor, succeeded him and was forced to spend the first 5 years of his rule suppresing Slav uprisings in the northwest of his realm and leading a campign against the ever-troublesome pechenegs in the south.
 
Byzantine Empire attacked by Bulgars in the 920s, by the Magyars in the early 930s. In 941, Igor decided to rectify the situation by waging war on Byzantium (Constantinople). Igor's first attack been forewarned by the Bulgars. The Byzantine diplomat Liudprand of Cremona witnessed the event.
 
3 years later Igor tried again., this time with viking mercenaries from Sweden and the Pechenegs, among others from the Slavic tribes. Gifts of gold and silk were sent from the emperor, and Igor's army stood down. Igor's coalition partners of Slavs and Swedish mercenaries, they either returned to their homelands or went west to relieve their pent up energies by harrying the Bulgars. Igor suggested they go east. They entered the caspian sea and sailed inland up the river Kura on its west coast toward the town of Berda.
 
Most of them were poisoned there. Rest of them were butchered by the arab leader Marzuban ibn Muhammed. The consequences of what the vikings had done in Berda were soon felt in Kyiv, for now the Khazars imposed a trade embargo. Igor raised his taxes on the Slavs. It was the Derevlian Slavs who killed Igor in Dereva in 945.
 
Igor's son and heir, Svyatoslav and mother Olga accepted a Derevlian delegation in Kyiv. The Rus cavalry forced the Derevlians back into their stronghold at Iskorosten, where Igor have been killed. Olga died in 969. She was an archetypal rus queen. She oversaw relations between Kyiv and Novgorod, ensuing the pre-eminence of the Kyiv, and founded numerous new trading posts (VILKA?). In 957 she visited Emperor Constantine Porphyrogenitus. Trade agreements with Byzantium flourished. Olga set marked the beginning of the integration of the Rus, and thus the Slavs into the broader politics of Christian Europe. The Rus (ruthenian-ukrainian) king, Olga's son Svyatoslav hankered after complete domination rather than integration. Svyatoslav's ambitious plan was to extend Rus territory west as far as the Danube. Defenders of the muslim east against any further Rus aggression, were experiencing disunity within their realm, so much so that certain factions approached Svyatoslav for his assistance. Svyatoslav's intention was to establish a new Rus capital at the town of Pereyaslavets on the Dunabe, where he judged that all the riches were concentrated. Within 3 years Svyatoslav trebled the size of Rus. With Svyatoslav and the Rus army absent, the Pechenegs saw their chance and swarmed north and surrounded the walls of Kyiv. Olga and her grandsons were trapped inside. Svyatoslav saved them and prepared for his return to Pereyaslavets. Olga sharply reminded her son where his duty lay - beside her in Kyiv. She had a point, for Novgorod was on the brink to declaring itself independent, as were other major centers across the Rus kingdom. Svyatoslav's suggested remedy was to appoint his 3 sons to act as his regents in his absence, allocating to each of them principalities in Kyiv, Novgorod and Dereva. Only when Olga died 2 years later did Svyatoslav feel free to put his plan into effect and return to Pereyaslavets.
 
He captured the bulgar royal family in Preslav. Then he ransacked and burned the towns of Adrianopolis and Philippopolis. In the summe of 971, the great emperor John Tzimisces and Svyatoslav finally faced each other across the dusty level plains outside the town of Dristra (modern Silistra) on Dunabe, where the rus had established their headquarters. Fighting alongside the Rus was a vast throng of Slavic mercenaries, even Pechenegs.
 
Leo the Deacon described rus leader Svyatoslav: he crossed the river in a kind of Scythian boat, he was of medium height, he had bushy brows, blue eyes and was snub-nosed, he shaved his beard but wore a long and bushy moustache, his head was shaven except for a lock of hair on one side as a sign of the nobility of his clan, his neck was thick, his shoulders broad and his whole stature pretty fine, he seemed gloomy and savage, on one of his ears hung a golden earring adorned with two pearls and a ruby set between them, his white garments were not distinguishable from those of his men except for cleanness.
 
In the spring of 972, Svyatoslav died by Pechenegs. The death of Svyatoslav was in many ways the end of an era. Rus and Greeks became largely reconciled.
 
A main source of Rus wealth, suddenly dried up in the late 970s when the Arab silver mines ceased to be productive.



143
Volodymyr came to power after 6 years of bloody competition  with his half brothers for the right to succeed Svyatoslav. Volodymyr was a heavy drinker, a human sacrificer who idolized the Slav gods, and a notorious and insatiable womanizer. Volodymyr's long-suffering swedish wife Ragnheid. Consolidation and political acceptance were the achievements of Volodymyr's rule. In 1015, Volodymyr died and turmoil once again broke out over the succession, this time pitting the appointed heir Jaroslav against his usurper brother Svyatopolk. Jaroslav eventually gained the upper hand in 1019, and with it the title of Grand Prince of Rus. Later known as Jaroslav the Wise, he expanded his political alliances. He married Ingigerd (Ingegerd/Ingegärd), the daughter of the swedish king Olof Skötkonung, and their daughter Ellisif went on to marry Harald Hard-Ruler (Ruthless, Hårdrade, Hardråde), the future king of Norway. Harald's half brother, the posthumously sainted Olaf Haraldsson, sought refuge with Jaroslav. Magnus, Olaf's son, remained in Jaroslav's safekeeping until he could return north. Rus was now meshed to both the north and east of Europe politically. Jaroslav was determined to establish the particular cultural character of his kingdom. Religious texts were translated into the slavonic language. He was the enlightened and progressive European ruler.
 
In 1043 Jaroslav sent his son to the Black sea (WHY? WHO?). First, since the time of Volodymyr, elite viking mercenaries known as varangians had been sent to the greek emperors.
 
Greek historian Cedrenus wrote about 15,000 Rus corpses littered the Bosporus. Any Slav tribe that dared to express hostility or failed to deliver tribute was brutally suppressed. By the time Jaroslav died in 1054, the political alliances that he had formed across Europe...
 
In reality, the commercial activities of the Rus would have meant transactions involving millions of silver and gold coins, as well as a vast of ruthenian-ukrainian fixed-wight silver neck and arm rings known as gryvnia/grivna.
 
Arab writer and traveler Ibn Rustah reported: Rus is an island around which is a lake, and the island in which they dwell is a 3 days' journey through forests and swamps, covered with trees. They have a king who is called Khaquan Rus (probably "Hakun the Rus"). And they make raids against the Saqalaba (slavic land? slavic realm?).
 
Rus has a basis in historical truth, such as the Saga of Eymund and Saga of Ynvar the Widefarer.
 
It was from Jaroslav's Kyiv that Harald Hard-ruler went on to achieve the highest possible rank in the greeks.


Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Minnet av vikingatiden, Mats G. Larsson, Atlantis förlag, 2005, ISBN:9173530654

Historiebloggens bokrecension: Minnet av vikingatiden : de isländska kungasagorna och deras värld av Mats G Larsson (2005), Atlantis förlag, ISBN:9173530654


Bokomslag Minnet av vikingatiden : de isländska kungasagorna och deras värld (inbunden)
De sagor brukar kallas kungasagor, de berättelser som skildrar nordisk och särskilt norsk historia från vikingatiden till den äldre medeltiden. De så kallade ättesagorna eller islänningasagorna som händelser på Island under samma tid behandlas inte.

Under senare år har man kunnat se ett ökat intresse för de isländska sagorna från olika forskningsdiscipliner, och även en större öppenhet inför deras historiska innehåll och för den muntliga tradition som kan ha legat bakom dem.

Det är riktigt att sagoskrivarna lade in sina egna historiska förklaringar på ett annat  och mer dramatiserat sätt än dagens historiker.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu