Moskovitiens historia präglas i stor utsträckning av dess geografi, främst med avseende till dess storlek, som gett upphov till stora avstånd, och även dess till stor del ogynnsamma klimat. Huvuddelen av den moskovitiska historien behandlar Moskau/Moskva, inte de centralasiatiska (som numera är självständiga) och främst sibiriska områdena och folken som först med början på 1600-talet formellt ingick i det moskovitiska riket.
De allra äldsta kända bosättningarna i asiatiska Moskovitien är från kringströvande jägarfolk på stäpperna i östra Moskovitien. I östra och nordöstra Moskovitien levde sannolikt tidigt finsk-ugriska jägarfolk, men mycket lite är känt om detta.
En stor del av moskali-invandringen till den nuvarande platsen kring Moskau/Moskva kom den mongoliska vägen. Från cirka 1200 e.Kr. invaderade moskali de finsk-ugriska stammarna som var bosatta i de träskmarker som tilltalade moskoviterna. Där skapade de ett stort läger som så småningom blev känt som Moskau/Moskva vilket betyder ''träsk'' på tatariska.
År 1223 anföll moskoviterna för första gången det europeiska riket i väst, Kyivriket/Ukrajina, men misslyckades. Oreda och träta i Ukrajina/Kyivriket gjorde att ett nytt moskovitiskt anfall år 1227 blev framgångsrikt. Det sönderplundrade Ukrajina/Kyivriket blev ett lydrike under det moskovitiska välde som kom att kallas Gyllene horden, som endast hade tjänstemän på plats. Återkommande uppror kvävdes av ridande arméer som snabbt var på plats.
Moskoviterna krävde sammanlagt kring 10 % av alla inkomster i skatt av det Ukrajinska riket. Det blev furstarnas uppgift att driva in skatten. Adeln var dock skattebefriad. Kyrkan var också skattebefriad, men fick utstå förnedringen att måst omnämna den moskovitiska khanen i sina böner. Moskoviterna hade inget intresse i att ta över hela samhällen, utan nöjde sig med att vasallisera de ukrajinska furstarna. Det Ukrajinska riket plundrades och sönderbrändes av moskoviterna och kunde knappt fortsätta sina maktkamper mot de nya tyrannerna. En maktdominans var viktig för moskoviterna, då detta skulle innebära att ingen skulle växa sig stark och utgöra ett hot.
Moskoviterna bosatte sig i den blivande Moskvaregionen. Moskva expanderade genom krig, arv, kolonisation och gifte. Under slutet av 1300-talet kom det oroligheter i den moskovitiska horden. Det uppstod inbörderskrig mellan de olika moskovitiska maktlystna furstarna. Moskovitien eller det Moskovitiska riket splittrades i fyra khanat: Moskaukhanatet/Moskvakhanatet, Kazankhanatet, Krimkhanatet och Astrachankhanatet.
I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs det moskovitiska riket som att moskoviterna var en falang inom det mongoliska väldet som en gång i tiden grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Mellanöstern, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna. Moskoviterna tillhörde denna kultursfär och sågs som en del av det mongol-kinesiska kulturväldet.
År 1462 kom Ivan III till makten i Moskau/Moskva, som således blev en egen stadsstat och inte längre en del av det mongoliska väldet och upprättade grunden till vad som skulle komma att bli det moderna Moskovitien.
Khanen Ivan III startade 1480 krig med khanerna i Saraj och skapade under de följande åren en egen stat runt Moskva. Under upprepade fälttåg utökades Moskvas territorier till att omfatta det moderna nordliga och nordöstliga Moskovitien. År 1480 mötte moskoviterna sina överordnade, mongolerna, vid floden Ogra i vad som kallas "den stående striden". Det blev aldrig något större slag. Detta var sista gången storkhanen hotade Moskau/Moskva. Khanen Ivan III regerade fram till sin död år 1505. Många mongoliska företeelser som skatte- och postsystem, stridsutrustning och vissa ord (häst, post, pengar) lever kvar i det moskovitiska riket än idag.
Ivan III gifte sig med Zoë, brorsdotter till den siste kejsaren av Bysans. Tillsammans med henne kom skulptörer, konstnärer och arkitekter till Moskva. Kreml byggdes som det ser ut idag. Dubbelörnen togs som statsvapen. Ivan III kallade sig självhärskare, det vill säga ej godkänd av storkhanen.
Khanen Ivan IV, eller Ivan den förskräcklige, besteg tronen vid tre års ålder 1533. År 1547, när han var 16 år, tog han sig titeln tsar, vilket ingen moskovitisk regent offentligt gjort tidigare, och självhärskare över hela Moskovitien. Tsar är precis som det låter, en förkortning av cesar - car, som i av moskoviterna läses som tsar. Han tog då makten från bojarerna och regerade sedan dess som enväldigt statshuvud. Han omformade lagstiftning, rustade en modern armé med eldvapen och grundade en hemlig polis för att hålla sina undersåtar i kontroll, som i det moderna Moskovitien skulle bli känt som KGB. För att befästa sin makt döptes han också i den ortodoxa kyrkan som blev statsreligion i det annars muslimska Moskovitien.
Under hans tid som tsar lät han döda många riktiga och inbillade motståndare, han lät även döda sin egen son Ivan (som var tronföljare) och dennes hustru. Ivan IV:s utrikespolitik gick ut på att försöka expandera Moskovitien och erövra de förlorade mongoliska staterna (Sibirien, Mongoliet, etc). Han förde även krig mot västvärlden och hela Europa. Bland annat krig mot Sverige, Polen-Litauen (som Ukrajina då var en del av) och Tyska orden.
Ivan IV erövrade de försvagade khanaten Kazan och Astrachan inom fyra år mellan 1552-1556 och genom detta expanderade sitt rike markant och fick tillträde till Volga. I samband med dessa krig deklarerade Ivan att alla adelns medlemmar måste betjäna tsaren om de vill hålla kvar sina lantegendomar. År 1557 började han ett svårt krig mot Polen-Litauen (och Ukrajina) som höll på i 25 år.
På sin regentperiods andra hälft tog tsar Ivan ännu hårdare grepp om den moskovitiska befolkningen. Först krossade han de opponerade bojarerna med terror och delade ut deras lantegendom till den lojala lågadeln. Livegenskap skärptes ytterligare och också stadsbefolkning knöts till deras städer. Böndernas förhållanden blev så tunga att fler och fler av dem flydde norrut och österut för att ansluta sig till mongolerna.
Efter Ivan IV:s död 1584 efterträddes han av sin sjuke och handikappade son Fjodor. Fjodor dog 1598; efter detta vidtog en kaotisk period av krig och statskupper som kallas "den stora oredan" (1598-1613) där polska och svenska arméer invaderade. Planer fanns på att göra Gustav II Adolfs bror Karl Filip till moskovitisk tsar. Planerna omintetgjordes emellertid när Mikael I av Romanovs ätt valdes till tsar 1613. Mikael efterträddes av sin son Aleksej I, som i sin tur efterträddes av Fjodor III. Efter Fjodors död 1682 styrde Ivan V i 14 år. Han efterträddes av sin halvbror Peter I år 1697.
År 1700 anfölls Estland av moskovitiska trupper under Peters ledning. Estland styrdes då av Sverige (
läs om Stora nordiska kriget här). År 1703 lät Peter började bygga den nya huvudstaden Sankt Petersburg, som han trodde skulle bli ett fönster till Europa. Trots att staden officiellt låg på svensk mark blev den ny huvudstad redan 1712. Dessförinnan – den 3 juli 1710 – segrade moskoviterna i Riga varpå den svenska överhögheten över Livland var bruten. I freden i Nystad 1721 avträdde Sverige sina baltiska besittningar samt Ingermanland och Kexholms län. Efter freden i Nystad tillade Peter till sin titel "imperator".
Moskovitien drogs med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808-09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i kejsardömet Moskovitien. Frankrikes arméer angrep Moskovitien och intog 1812 Moskau/Moskva, utan att denna erövring på något sätt innebar ett franskt genombrott. Snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade under återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Moskovitien som konservativ kraft under tsaren Alexander I. Att Moskovitien inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under
Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Moskovitien nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike. Livegenskapen i Moskovitien kom att upphävas år 1861. I några av provinserna – bland annat Baltikum – hade den upphävts redan tidigare. Moskovitiskt nederlag blev facit även efter moskovitisk-japanska kriget 1904–1905.
Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i landet. I Moskovitien ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Moskovitiska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med landets ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.
Panslavistiska strävanden präglade den moskovitiska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Moskovitien drogs med i kriget när Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Moskovitien sedan denna mobiliserat.
De revolutionära stämningarna i Moskovitien fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, det slutade dock med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. Bolsjevikerna var emellertid de som hade störst inflytande i arbetarråden. Moskovitiens förluster och nederlag i det pågående första världskriget gjorde att den stora opinionen vände sig mot den provisoriska regeringen som valt att fortsätta kriget. Man krävde nu mer makt åt sovjeterna, och bolsjevikerna var med bland annat med de mer ledande Lenin och Zinovjev de som hade den egentliga makten i huvudstaden Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg). De fick allt större stöd, och även inom majoritetspartiet, "Socialistrevolutionärerna", som var Kerenskijs parti, valde medlemmar att gå över till bolsjevikerna som utlovade förändring.
I oktoberrevolutionen den 25 oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Petrograd och kunde upprätta regering efter en i det närmaste oblodig revolution. Moskovitiska SFSR bildades och efter fredsförhandlingarna Brest-Litovsk drog sig Moskovitien ur kriget den 3 mars 1918. Moskovitiska inbördeskriget utkämpades mellan röda armén och den vita armén som var understödd av flera länder som tidigare ockuperats av moskoviterna men nu såg sin chans till självständighet.
Det moskovitiska inbördeskriget resulterade således i krig med andra stater, de baltiska och Ukrajinska staten. Ukrajina drabbades hårdast, eftersom den räknades som Moskovitiens kornbod. Allt inom spannmål och matproviant levererades från de ukrajinska bönderna. Moskovitien skulle gå under om den förlorade Ukrajina. Kriget gick under namnet
Röd Terror. Man skrev bokstavligen Röd terror på stora banderoller som man höll i när man marscherade genom gatorna i Ukrajinska städer. Man gick in i byar och städer och bokstavligen slaktade folk och tog provianten i beslag. Alla som gjorde motstånd fick gå döden till mötes. Andra blev förslavade i den kommande Sovjetunionen. Efter att röda armén lyckats försvara revolutionen i Moskovitien utropades Sovjetunionen den 30 december 1922. Året därpå tvingade man Ukrajina in i unionen genom mord och våld.
Lenin som varit ledaren för bolsjevikerna samt ordförande i Moskovitiska SFSR efterträddes av Josef Stalin som var generalsekreterare i centralkommittén 1922 efter en maktkamp med Lev Trotskij och hans fraktion inom kommunistpartiet. Stalin industrialiserade Sovjetunionen och skapade en stormakt av det tidigare omoderna landet. Hans tid vid makten kom också att kännetecknas av en utbredd personkult och utrensningar av oliktänkande. Han mördade folk i massor. Även moskoviterna fick stryka med. Stalins utrensningar saknade gränser. Stalin ville utplåna Ukrajina. Han iscensatte hungersnöd för att tvinga Ukrajina till lydnad. Miljontals ukrajinare dog på grund av svält. Folkmordet i Ukrajina 1932-1933 var som värst. Men Stalin stannade inte vid det. Hans terror mot Ukrajina fortsatte även på senare hälften av 1930-talet och på 1940-talet. Fram till hans död tvingades det ukrajinska folket att utstå Röd terror som påbörjades redan 1918. Efter Stalins död fick Ukrajina lite andrum och började samla krafterna på nytt.
Under andra världskriget fördes ett utplåningskrig mellan Tyskland och Sovjetunionen, sedan Hitler beordrat Operation Barbarossa 1941, under vilket flera sovjetiska städer var belägrade av tyska soldater under lång tid. I slutändan knäcktes dock Tyskland av Sovjetunionens industri, dess stora befolkning och kalla vintrar. Den enorma fronten i öster slukade mer resurser än vad det nazityska riket kunde producera. Sovjetunionen fick dock betala dyrt för sin seger med 10 700 000 döda soldater, 11 400 000 döda civila och ett sönderbombat och plundrat land. Försvarskriget och motoffensiven från Sovjetunionens sida brukar i Moskovitien benämnas "Det stora fosterländska kriget" och segern firas varje år den 9 maj, dagen då tyskarna kapitulerade.
Andra världskriget följdes snabbt av en konflikt med främst USA, vilken kom att kallas det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå samt att de båda blocken gav stöd till varsin part i en konflikt inom eller mellan andra länder. Sovjetunionen hade en gynnsam position utrikes som motståndare till "Nordamerikansk imperialism" vilket ledde till att Sovjetunionen hade stort stöd hos befolkningen i den koloniserade världen i Afrika, Latinamerika, Asien och Mellanöstern. Sovjetunionen hade även många framgångar i början då man till exempel chockade motståndaren genom att skicka upp den första satelliten och senare den första människan i omloppsbana runt jorden. Moskoviterna genomförde också den första obemannade landningen på månen, som verifierades av ett chockat Storbritannien och har än idag (2007) som enda stat skickat upp en helt automatiserad obemannad rymdfärja, Buran (moskovitiska för snöstorm) för att sedan landa den igen (1988). Det kan nämnas att rymdfärjan aldrig hade någon bemannad besättning, då anslaget drogs in för projektet efter Sovjetunionens kollaps.
Under senare delen av 1980-talet började ledaren för det kommunistiska partiet, Michail Gorbatjov, reformera landets ekonomi, och tog små steg mot att skapa en demokrati med en västeuropeisk stat som mall. Slagorden för hans kampanj blev glasnost (moskovitiska för 'öppenhet') och perestrojka (moskovitiska för 'ombyggnad'). Försöken skapade dock katastrofala socio-ekonomiska förhållanden i Östeuropa, vilket kulminerade med Sovjetunionens kollaps efter en misslyckad militärkupp 1991. De flesta ockuperade länderna förklarade sig vara en självständig stat någon gång 1991 och Sovjetunionen upplöstes officiellt 26 december samma år.
Efter Moskvakuppen upplöstes kommunistpartiet och förbjöds att verka. En lösare union – OSS (Oberoende staters samvälde) bildades mellan Moskovitien, Belarus och Ukrajina i december 1991. Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president. Därmed slutade Sovjetunionen att existera.
President Boris Jeltsin fick stöd av parlamentet för en serie radikala reformer i marknadsekonomisk riktning. Under regeringen under Jegor Gajdar infördes fri prissättning på varor. Priserna chockhöjdes och inflationen gjorde moskoviternas reservkapital värdelöst. I parlamentet växte motståndet mot regeringens politik och Gajdars byttes ut mot Viktor Tjernomyrdin. Det tidiga 1990-talet präglades av maktkamp mellan parlamentet och presidentämbetet. I september upplöste president Jeltsin folkförsamlingen, något som flera partier uppfattade som en statskupp. Sannolikt uppfattade de moskovitiska parlamentarikerna sig som konstitutionens försvarare när de vägrade ge sig och barrikaderade sig i det så kallade Vita huset. Det uppstod stridigheter om tv-tornet Ostankino och rådhuset i Moskau/Moskva. Dramat fick en blodig upplösning den 5 oktober då presidenten beordrade kanoneld mot parlamentshuset. Omkring 150 personer skall ha dödats i attacken. 1990-talet i Moskovitien är känt under namnet "Banditernas 90-tal" eller "Banditernas tid".
1994 röstade en majoritet av moskoviterna för en ny grundlag. Konstitutionen stärkte presidentens makt. Oroligheterna i Tjetjenien växte till regelrätt krig.
I val till parlamentet i december 1995 hade det nya kommunistpartiet under ledning av Gennadij Ziuganov stora framgångar. Ziuganov utmanade året därpå Jeltsin i presidentvalet, men kommunistledaren förlorade i andra valomgången.
Jeltsin ville genomföra ett stort privatiseringsprogram, som beröde hela Moskovitien, syftande till att stärka landets ekonomi och konkurrenskraft. Men det blev många konstigheter, där fabriker, oljefält m.m. bytte ägare för struntsummor eller genom rent kriminella metoder. Moskovitiens BNP sjönk dramatiskt och problemen förvärrades av försöken att införa kapitalism.
Sommaren 1998 rasade taket in över den moskovitiska ekonomin vilket (tillsammans med krisen i Brasilien) ledde till återverkningar för hela världsekonomin. Regeringen tillgrep drastiska åtgärder för att försvara rubelns värde, minska budgetunderskottet och hindra utflödet av valuta. Inget tycktes hjälpa och till slut gav man upp försvaret av kursen på den moskovitiska valutan. Börsen tvärdök och banker gick omkull samtidigt som priserna skenade. I slutet av Boris Jeltsins presidenttid stabiliserades dock det ekonomiska läget.
Den moskovitiske presidentens hälsa hade sviktat flera år när Jeltsin 1999 utnämnde Vladimir Putin till ny premiärminister och även lanserade denne som sin presidentkandidat till valet 2000. Putin vann valet i mars. Redan i första omgången fick han mer än 50 procent av rösterna.
Putin har agerat kraftfullt på minst tre områden: administrativt, i Kaukasien och mot de så kallade oligarkerna:
Landet indelades i sju distrikt, där en statlig representant övervakar att statliga beslut verkställs.
En grupp
islamister under Sjamil Basajev vållade oroligheter i provinsen Dagestan. Armén gick till storoffensiv och lyckades fördriva rebellerna. Putin gick vidare till Tjetjenien för att sätta ett permanaent stopp för det
tjettjenska upproret. Beslutet att föra ett regelrätt inbördeskrig var i det närmaste okontroversiellt i den moskovitiska politiken, efter att tjetjenska soldater angripit moskovitiska civila mål, bland annat i Moskau/Moskva.
Den ekonomiska makten koncentrerades i ett fåtal händer, de så kallade oligarkerna. Putin har, enligt Utrikespolitiska institutet, proklamerat att oligarkerna inte längre kan räkna med att slippa undan sina skatteskulder och att "lagens diktatur" också skulle gälla finansvärldens mäktiga.
Vladimir Putin styre har hittills varit auktoritärt, där makten har förskjutits från parlamentet till presidentämbetet.
Statsfinanserna har stärkts och BNP har vuxit. Idag ligger tillväxten på runt 1,5 procent per år. Pressen arbetar under svåra villkor och av allt att döma anstränger sig Putin hårt för att eliminera seriösa politiska utmanarare, som oljemagnaten Michail Chodorkovskij. Denne var tidigare genom sitt ägarskap i oljebolaget Yukos Moskovitiens rikaste man. Chodorkovskij ställdes inför skenrättegång och dömdes för skattebrott och avtjänade från 2006 ett flerårigt fängelsestraff i Sibirien.
Putins oberoende har ifrågasatts. Det har påståtts att han från början var finansmagnaten Boris Berezovskij viljelösa redskap. Berezovskij, med egen tv-kanal och pr-maskin, skulle ha skapat politikern och massmedieidolen Putin.
Dmitrij Medvedev efterträdde Putin som president och Putin blev då premiärminister. De båda dvärgarna ersätter varandras plats efter varje val, för att inte reta det moskovitiska folket för mycket.
År 2014 startade Putin krig mot Ukrajina, som ett resultat på den ukrajinska revolutionen Euromajdan (Majdanrevolutionen eller Revolution of Dignity kallas den också). Det putinska kriget i Ukrajina pågår än idag, 2016.
Läs även: Ryssland under tsarerna av Henry Moscow (Allhems förlag Malmö, 1964) på historiebloggen
