Historiebloggen: Gårdarike

Nedan följer en djupgående analys av namnet Gårdarike.

Garðar = Igaliku, Grönland (källa: wikipedia)
Garðaríki = Garðaveldi = Gårdarike (källa: wikipedia)
Garðum = Gårdarike (källa: Vikingarnas språk)
Garðum = trädgård (källa: google translate)
Görðum = trädgård (källa: google translate)
Garðaríki = Jarislav (källa: google translate)

Gardarsholm (isländska: Garðarshólmur) = Island (källa: wikipedia)
isländska: veldi = svenska: kvadrat, fyrkantig (källa: google translate)
isländska: veldi = engelska: power, authority
isländska: ríki = stat
svenska: gårdar = isländska: bæjum (eng: town), bæir (eng: town), býli (eng: farm), jarðir (eng: estate)
svenska: gården = isländska: bæ, bænum, bærinn, býli


According to Boris Kleiber, Garða is a shortened form of Kœnugarðar, the Old Norse name for Kyiv.  (Pritsak 1981:372)

Runestone N62 (Norway):
× ikli × reisti stein þana eftir × þoral... sun sin is uarþ tauþr × i uitahol(m)(i) miþli u(i)taulms auk karþa ×

Gårdbystenen

translitteration:
harþruþr + raisti + stain + þinsa + aiftiR + sun + sin + s(m)iþ + trak + kuþan + halfburin + bruþiR ans + sitr + karþum brantr + rit- × iak þu raþa + khn
tolkning:
Herþrúðr reisti stein þenna eptir son sinn Smið, dreng góðan. Halfborinn, bróðir hans, sitr Gôrðum. Brandr rétt hjó, því ráða kann

Ristningens karþum (Gôrðum) (nominativform: karþa/Gôrða(?)) avser det rutenska riket och översätts med Gårdarike i enlighet med de isländska sagornas benämning på området. Möjligen hänger det till synes ovidkommande nämnandet av broderns uppehållsort samman med arvsrätt. Äldre Västgötalagens stadgar nämligen att "ingen mans arv tager han medan han sitter i Grekland"[4]. Motsvarande regel kan ha varit tillämplig här.[3] Den äldre tolknigen att det istället skulle syfta på orten Gårdby, är felaktig.

Turingestenen SÖ 338

Latin transliteration:

A * ketil : auk + biorn + þaiR + raistu + stain + þin[a] + at + þourstain : faþur + sin + anuntr + at + bruþur + sin + auk : hu[skar]laR + hifiR + iafna + ketilau at + buanta sin * ¶ bruþr uaRu þaR bistra mana : a : lanti auk : i liþi : uti : h(i)(l)(t)u sini huska(r)la : ui- +

B han + fial + i + urustu + austr + i + garþum + lis + furugi + lanmana + bestr

Old Norse transcription:

A Kætill ok Biorn þæiR ræistu stæin þenna at Þorstæin, faður sinn, Anundr at broður sinn ok huskarlaR æftiR(?) iafna, Kætiløy at boanda sinn. Brøðr vaRu þæiR bæstra manna, a landi ok i liði uti, heldu sina huskarla ve[l]. B Hann fioll i orrustu austr i Garðum, liðs forungi, landmanna bæstr.

English translation:

A "Ketill and Bjôrn, they raised this stone in memory of Þorsteinn, their father; Ônundr in memory of his brother and the housecarls in memory of the just(?) (and) Ketiley in memory of her husbandman. These brothers were the best of men in the land and abroad in the retinue, held their housecarls well." B "He fell in battle in the east in Garðar, commander of the retinue, the best of landholders."

Wikipedia: Gårdarike

Gårdarike, Garðaríki, är den norröna benämningen på Rus eller för trakterna runt Holmgård, dagens Novgorod. På vikingatida svenska runstenar förekommer även Garðar (Gårdarna). "Gårdar" var områden med handelsplatser, och kommer från slaviskans grad/gorod 'stad' (se den engelska artikeln om slaviska bosättningar som innehåller ordledet grad). Ett annat namn för Rus (Ruz) som förekommer i den norröna litteraturen är Svitjod det stora (Svíşjóğ hin mikla), d.v.s. (ungefär) det stora Sveariket.

Det är inte alltid tydligt vilket område som avses med "Gårdarike". Ibland talas det parallellt om Gårdarike och Rus, till exempel i Torvald vittfarnes saga där alla konunga á Rúzlandi ok í ǫllu Garðaríki nämns, d.v.s. 'alla kungar i Rusrike och i hela Gårdarike'.[2] Där verkar alltså "Rusrike" utgöra en del i den större enheten "Gårdarike".



austr * i * krikum = austr í Grikkjum = east in Greece = öster i Grekland

Vissa forskare har påstått att Garðar och Austr (med dess variationer Austrvegr, Austrlönd, Austrríki) refererar till samma plats, dvs Rus. Altså "trodde" forskare att Garðar, Austr och Rusriket är olika namn för samma land eller plats. Detta motsägs i denna runsten Ög81 (Högby gamla kyrka) där ovanstående inskriptionen inristats.

Saxo Grammaticus (från runeberg): skriver att Austrvegr och Austrlönd är lika med Oriens. Austrriki är lika med Orientis imperium. Bland dess inbyggare (Orientales) nämner han: sclavi, curetes, sembi och sangali. Estia och dess invånare estones synes han ej föra till Oriens. Isländarnes Svithiod, hvilket namn af dem användes dels i betydelsen Sverige, dels såsom omfattande äfven Rusriket, då man tillade Svithiod hin mikla, öfversatte Saxo med Svetia, utan att känna det isländska namnets dubbla betydelse. Till följd häraf låter han folket scythæ bo i Svetia, men dock en gång hafva egt Hellespontiernas land, hvarmed bör förstås landet vid Svarta hafvets kust – I det hela kan man säga, att Saxo har större lokalkännedom i den skandinaviska norden än någon, som före honom skrifvit därom, men då han råkar utom dess gränser, begår han ofta misstag, merendels därför att han icke klart preciserat för sig, hvilka land hans källor afsett med de olika namn, som de begagnade.


Ráðbarðr
Raðbarðr or Rathbarth (late 7th century) was a legendary king of Garðaríki, who appears in Sögubrot and the Lay of Hyndla. Sögubrot tells that he married the fugitive princess Auðr the Deep-Minded without the consent of her father king Ivar Vidfamne, who soon departed to punish his daughter. He died, however, on route, and so Ráðbarðr helped Auð's son Harald Wartooth claim his maternal grandfather's possessions in Sweden and Denmark. Ráðbarðr and Auðr had a son together named Randver.

Radbart, Raðbarðr, Rathbarth, var enligt de nordiska sagorna Sogubrot och Hyndlas sång kung av Gårdarike under senare delen av 600-talet. I Sogubrot berättas att han gifte sig med Ivar Vidfamnes flyende dotter, prinsessan Aud, utan hennes faders medgivande. Ivar begav sig då iväg till Gårdarike för att bestraffa dottern. På vägen dit dog han emellertid. Radbart hjälpte sedan Auds son från ett tidigare äktenskap, Harald Hildetand, att hävda sin rätt till sin morfaders tillgångar i Sverige och Danmark. Radbart och Aud fick enligt denna saga senare sonen Randver, som blev kung i Sveariket.
(Wikipedia)


Rike = Gordord, goðorð
I arvet ingick också svärfaderns ställning som gode med tillhörande rättsområde, gorordet. Dessa sågs nämligen enligt dåtida praxis - liksom kyrkor och präster - som ett slags privategendom som kunde såväl ärvas som köpas. Under 1100- och 1200-talet började godorden kallas för riken.
Enligt överenskommelsen med kungen skulle Sturla försöka tvinga ifrån de isländska hövdingarna deras riken.
(källa: Mats G. Larsson, Minnet av vikingatiden)


Österlanden = Finland
På 1500-talet började man kalla landskapen i öster för Finland, det namn som tidigare bara gällt Åbotrakten, begreppet Österlanden blev gammalmodigt och användes mest i arkaiserande, poetiska sammanhang.
(källa: John Chrispinsson, Den glömda historien)


Sedan 1800-talet har man antagit att namnet Gårdarike, Garðaríki, som används i den isländska litteraturen, betydde "landet med städerna, stadslandet". Garðar, vilket är det namn som finns på runstenarna, skulle ha syftat på de städer som fanns längs vägen mot Bysans: Novgorod (HolmGarðr), Kyiv (Kœnugarðr) och Konstantinopel (MiklaGarðr). Dock stämmer detta alltså inte, då Miklagård var Bysans, eller åtminstone den staden som representerade Bysans. Och eftersom det fanns ett rike i öster, nämligen Kyivriket, så drar vi slutsatsen att Gårdarike är Kyivriket, dvs dagens Ukrajina.
(källa: Smältdeglars härskare och Jerusalems tillskyndare)


Gardar/Gardariki kan syfta på Frisland, enligt Pritsak.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Smältdeglars härskare och Jerusalems tillskyndare, Anna Hed Jakobsson, 2003, Elanders Gotad, ISBN:9162857800

Historiebloggens bokrecension: Smältdeglars härskare och Jerusalems tillskyndare, Anna Hed Jakobsson, 2003, Elanders Gotad, ISBN:9162857800



94
Sedan 1800-talet har man antagit att namnet Gårdarike, Garðaríki, som används i den isländska litteraturen, betydde "landet med städerna, stadslandet". Garðar, vilket är det namn som finns på runstenarna, skulle ha syftat på de städer som fanns längs vägen mot Bysans: Novgorod (HolmGarðr), Kyiv (Kœnugarðr) och Konstantinopel (MiklaGarðr). Ett annat förslag är att beteckningen kommer av det fornslaviska ordet för stad, grad. Om så, var namnet förmodligen adekvat när de medeltida sagorna nedtecknades. Det förutsätter emellertid att beteckningen Gardariki knappast är äldre än från sent 900-tal, eftersom det tidigare inte fanns några städer i Rus, förutom Kyiv.

 
Man brukar dock anta att namnet är äldre. Därför har det föreslagits att namnet Gardar ursprungligen avletts från en bestämd ort, som måste ha varit Könugård, alltså Kyiv.

...

I sammanhanget intressant är Adams förklaring att Kyiv av "de vilda danerna" kallas Ostrogard, "...därför att det ligger österut och som en vattnad trädgård överflödar av alla goda ting" (Adam IV, skolie 120, övers. Svenberg 1984:248). Det tycks ha varit vanligt att associera det inhägnade med fruktbarhet, som också bäkraftar att med Gardar menade man Kyiv. För detta finns även belägg i Nestorskrönikan, där det meddelas att staden överflödade av rikedomar och flärd.

...

 
Miklagård ansågs vara Bysans, eller åtminstone den staden som representerade Bysans. Konstantinopel kallades till och med Byzantium. Och eftersom det fanns ett rike i öster, nämligen Kyivriket, så drar vi slutsatsen att Gårdarike är Kyivriket, dvs dagens Ukrajina.
...
Alla dessa beteckningar urbs, oppidum, civitas och metropolis, brukar översättas med stad. Det ord Adam använder mest var civitas, som tycks hos Adam beteckna den kristna gemenskapen snarare än en bestämd plats. Ett missionerande biskopssäte i en för övrigt hednisk omgivning. Exempelvis beskriver Adam Uppsala som ett centrum för svearna, men denna lokal betecknas inte civitas utan templum (Adam IV:26). När det gäller både Rimberts och Adams berättelser om Birka noteras dock att båda fäster avseende vid platsens avgränsade karaktär.
 
Större orter och städer benämndes borgar och gårdar och man kan undra hur associationerna har löpt. Uppenbarligen kunde bregreppet gård täcka ett vitt spektrum av platser, från de mytiska Asgård och Midgård över den stora staden Miklagård till den egna boplatsen.
 
Ordet gård kommer av garðr (fvn), garder (fsv), som betyder gärde, hägnad, inhägnat område, den odlade marken (Fritzner 1886:561ff; Hovda 1960:sp. 191f; Granlund 1960:sp. 621). Det finns 15 belägg för gård i hela runstensmaterialet (bortsett från medeltida former och personnamn, jfr Varenius 1998:106). Av dessa syftar 8 på Gårdarike, 3 på Holmgård och 1 (ett) på Midgård. Av de övriga är 1 (ett) ortnamnet Gårdstånga (Sm52) och 1 (ett) "gård" finns på en skadad gotländsk runsten (G207). Ytterligare ett belägg finns på runstenen U170, som är något av ett specialfall eftersom den omtalar en kyrkogård. Eftersom 3 belägg syftar på Holmgård och hela 8 på Gårdarike, så är det ett starkt bevis på att Gårdarike är Kyiv, dvs Könugård som var större, mäktigare och rikare än Holmgård.
 
Varken Gårdarike, Holmgård eller Midgård kan uppfattas som vilka gårdar som helst. Även Gårdstånga i Skåne var en speciell plats, troligen kungalev och uppbördscentrum för ett härad, skapat omkring år 1000 (Söderberg 1994:70f; jfr Andrén 1983). Uppgifter hos Saxo Grammaticus och på runstenen Sm52 från tidigt 1000-tal (med inskriften "Rolf och Eskil reste denna sten efter Livsten, sin fader, som blev död i Skåne vid Gårdstånga, och förde (honom) till Finnveden") har tolkats som att ett betydelsefullt slag har hållits i Gårdstånga (Kinnander 1935-61:160 med ref.). Byn ligger strategiskt där vägen förband sydvästra Skåne med de nordöstra delarna passerade Kävlingeån, som kan ha fungerat som en gräns. Även denna Stång var under medeltiden kungsgård, och säregna fornlämningar (Helander & Zetterberg 1995; Helander 1998a, b), tyder på att platsen länge varit betydelsefull.
 
Runstensbeläggen för ordet gård syftar alltså oftast på tämligen speciella bebyggelser. Till de nämnda kan också det fornvästnordiska namnet på Lejre fogas: Hleid(r)argardr (KL art. Lejre). Enligt Fitzner var borg och gård synonymt, och Konstantinopel kunde också kallas Mikla borg (Fitzner 1886:560). Ett ytterligare prov på denna innebörd hos namn på -gård kan vara det namn som den öländska befästa byn eller borgen Eketorp tros ha haft i äldre tid, Gräsgård. Äldsta belägget är från 1279 (gresgard), men namnet kan vara ursprungligt. Sannolikt har gård i efterledet syftat på den iögonfallande borgmur som rest sig över det platta Alvaret.
 
Gård tycks alltså i första hand ha använts om avgränsade platser, och ibland har det syftat på själva gränsen (jfr Fitzner 1886:559ff). Det är förstås i denna betydelse begreppet används i kirkjugardi (U170). Ännu i medeltida Västgötalagarna användes ordet garder först och främst i sin ursprungliga betydelse hägnad, gärdsgård snarare än om bebyggelse (Pellijeff 1967:86). Detta orsakade Ingemar Olsson probelm, när han ville ge det gotländska ortnamnet Stavgardar (stafgardr) betydelsen "plats med järnåldershusgrunder".
 
För gården användes under vikingatiden (runstenstid) hellre en annan beteckning: byr eller bo. Verbet boa betyder bland annat bebo, bo i.
 
I Ottars berättelse i kung Alfreds Orosius används verbet buan om fast bosättning, i kontrast till vad  som verkar vara en nomadiserande tillvaro (för den senare används wician; Fell 1983:69). Verbformerna byggi, byggu, som förekommer i ett 20-tal runinskrifter, har utvecklats ur boa (Peterson 1993:173). I Norge anses gårdsnamn med suffixet -byr/bör/bär vara äldre än namn med suffixet -gard, som man räknar med började användas först under tidig- och högmedeltid. Etymologiskt sett förefaller det som om -bär, -byr främst betecknade gården som social enhet, snarare än gården som avgränsad yta (Brendalsmo 1994:17 med ref.).
 
Sammanfattningsvis har man under vikingatiden betecknat de vanliga boplatserna, gårdarna och byarna, med ordet by hellre än gård. En koppling mellan begreppet by, bo och ett existentiellt varande som människa förefaller sannolik. Möjligen har termen gård saknat den associationen. Istället verkar det som om platser betecknade med gård på ett eller annat sätt har haft egenskaper som förknippade dem med gränser. Det verkar dock inte som om de var reserverade för städer eller stadslika platser. By däremot, kunde i fornsvenskan användas såväl för en gård som för en större, koncentrerad bebyggelse. Både Ottar och Wulfstan kallar Hedeby Heðum, som är dat.plur. av Heda(r) (Lund 1983).



100
Utifrån det språkliga materialet går det att hävda att man under vikingatiden saknade ett särskilt begrepp för stad. Gårdsnamnen förefaller förknippas med gränser och avgränsningar, men av slag som inte behöver knytas till stadssamhällen. Då är det emellertid vi som konstituerar platserna som städer.
 
Städerna fungerade som en sorts kungsgårdar.
 
Det finns därför alltid utrymme för människor att omskapa historien till sin egen fördel (Giddens 1993/1976:117).
 
Järnålderns samhälle förefaller utifrån sådana handlingssätt ha varit vänt mot det förflutna - mot en föredömlig guldålder i viss mån - snarare än, som det kristna eller moderna samhället, inriktat mot en hoppets framtid som kunnat sporra till förändring och innovation. Myter, sagor och konst saknar därför referenser till historisk förändring.



106
Hantverksproduktionen under folkvandrings- och vikingatid bestod huvudsakligen av ting med prägel av lyx och överflöd. Det man producerar och handskas med är pälsvaror, glaspärlor, bärnsten, bronser, hornkammar, silver- och guldföremål, fina tyger med mera.



109
Begrepp som fvn. konungr, höfdingi, jarl, godi, visi med flera, förefaller ha kunnat regera över såväl lokala områden som större territorium, kanske som "överkungar" (Sawyer 1991:9).
 
Dåtida Svetjud (svearnas område, dvs. delar av Uppland, Västmanland och Södermanland; Sundqvist 2002).
 
Maktens uttryck under yngre järnålder var präglat av religiösa föreställningar och praktiker. Uttryck för makt och uttryck för religion återfinns allt oftare på samma ställen. Bebyggelser brukar förknippas med maktinnehav och dominans.



112
Gåvor "eulogiae".



116
Exempel på källor som omtalar blotkulturen är Vellekla 15-18, Fagrskinna 16, Håkon den Godes saga 14-18 och Eyrbyggja saga 4.
 
I Ynglinga saga kap. 29 omtalas disarsalr och disablot i Uppsala. Blotet skulle hållas i Uppsala under goi.
 
Diserna, kvinnliga fruktbarhetsgudomligheter som tycks ha stått Freja nära (Ström 1985:192). Frey samlade alla sina skatter, rikedomar och lösöre (lönd ok lausan eyri).
 
Länge tog forskningen för givet att kungar och hövdingar ansångs besitta en särskild lycka eller kraft, i källskrifterna omtalad med begrepp som hamingja, gefa, heill eller auðna.

 
Ord som gipta och gefa uppträder huvudsakligen i kristen kontext.



159
På en runsten, Öl58, beskrivs den omtalade sonen Smid, som dreng godan. I detta område förefaller god signalera en berömvärd lojalitet gentemot en överordnad, och dreng torde beteckna en yngre, ogift man, eventuellt en krigare, med full rättskapacitet (Sawyer 1991:53f; Herschend 1998:58, 72, 131). Hans bror har dessutom haft en viktig position i Gårdarike och kanske har han ägt en gård där.



170
Jättinnans namn i Skirnismal, Gerd är en avledning av gardr som betyder gärde eller inhägnad.



195
Rimberts målande beskrivning av Birka som en port eller passage in till svearnas rike, ad portum regni (VA 11). Portus brukar översättas med hamn.



264
Gårdsnamnen verkar ha varit knutna till avgränsade platser, medan bynamnen mera söker fånga boendet och/eller tillhörigheten till en plats. Detta stämmer bra etymologiskt sett. Inget av dessa namn kan emellertid knytas exklusivt till någon viss typ av bebyggelse, som ensamliggande gård, by, tätort eller stad. En gemensam nämnare för dessa är att de präglas av en omfattande hantverksproduktion.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu