Visar inlägg med etikett goternas historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett goternas historia. Visa alla inlägg

Historiebloggen: Goternas ursprung




Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål alltsedan 500-talet, då visigoternas och ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade varit mindre kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog. Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Verket har gått förlorat, men man känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på Jordanes Getica.

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39 med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna, och det hjälpte de klassiska historikerna att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med Skyterna (nuvarande Ukraina). Med ett citat till Josefus och en helt okänd Ablabius anges Skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza, där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae och Vagoth anges bo, vilka av forskare stundom har identifierats med västgötar, östgötar och gutar. Utvandringsberättelsen har Jordanes från Cassiodorus som uttryckligen hänvisar till en levande folktradition hos dåtidens goter: "Ex hac igitur Scandza insula ... Gothi quondam memorantur egressi" Det är alltså inte någon »lärd tradition», vilket däremot kombinationen av goter och geter var. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f.v.t..

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike (nuvarande Ukraina). I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som nordgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken. Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna ("(olje)lampa", gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk och klassar gotiskan som ett östgermanskt språk eftersom det talades av goterna i Ukrajina.

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Genom det gotiska språket kan man följa goternas, götars och gotlänningars släktskap med Ostrogoter som bebodde Ukrajina och att denna släktskap tyder på att de haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön nämligen Gotland, som ligger norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1500-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim; krimgoternas rike var på den tiden en vasall till det Östromerska riket. Språkmässigt försvann de någon gång på 1700-talet.

Under den tid då Jordanes skrev sin Getica trodde dock romarna att Skandinavien var en ö, vilket gör forskningen än svårare om ursprunget. Det råder enighet bland många forskare att Jordanes via Cassidorius har fått goternas utvandringsberättelse från en författare vid namn Ablabius. Enligt historikern Peter Heather så skulle denne Ablabius bara ha talat om en icke namngiven ö i Östersjön, som goterna enligt sina muntligt traderade sägner skall ha utvandrat ifrån. Denna ö identifierades sedan av Cassidorius med Skandinavien som man på hans tid hade fått upplysningar om genom den norske kungen Rodwulfs besök vid Theoderik den stores hov. Cassidorius har alltså själv dragit slutsatsen att det var Skandinavien som avsågs med den ö i Östersjön som goterna sade sig komma ifrån. Men med störst sannolikhet var det just Gotland som man menade att goterna kom från.

Goternas ursprung har vållat debatt alltsedan senmedeltiden, särskilt i Sverige. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar, dvs. Gotland och Götaland på fastlandet. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien. Dock finns det också forskare som i viss mån stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren, Anders Kaliff och Josef Svennung.

Arkeologiska bevis, framlagda av polska och tyska arkeologer, bekräftar till viss del Jordanes uppgifter om goternas expansion söderut, i början från ett område, Pommern, vid nedre Weichsel nära Östersjökusten, och senare i väst- och centrala Ukrajina. Det arkeologiska materialet ger klara kopplingar till Skandinavien bl.a. likheter i gravhögar. Goterna har därför kopplats till den så kallade Tjerniahiv-kulturen i Ukrajina som hade släktskap i Wielbark-kulturen i Polen.



Källor

Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969.
Ambrosius av Milano (378). ”16”. De Fide II
Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. Sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X
Josefus. Jewish Antiquities I ch.6
Fornvännen 1968, Elias Wessén s 21
Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969
Michael Barnes (2003). ”Languages and ethnic groups”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7
Sveriges Television: Svenska dialektmysterier
Hachmann, R., "Die Goten und Skandinavien" 1970".
Heather, P J, "The Goths" s 27
David King (2006). Drömmen om Atlantis. ISBN 91-975265-2-5
Mikael Kulikowski (2007). Rome's Gothic wars. Cambridge University Press. ISBN 0-521-84633-1
Ingemar Nordgren (2000). Goterkällan: Om goterna i Norden och på kontinenten. ISBN 91-973891-2-9
"The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Lars Hermodsson, Var goterna svenska utvandrare?, Populär historia, 5/1997

Läs mer på www.Historiebloggen.nu

GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655

GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655



Historia gotthorum, vandalorum & langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta. Præmissa sunt ejusdem prolegomena. Ubi regum gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appelativa & verba gotthica, vandalica, langobardica, cum explicatione.

Amsterdam, Ludovicum Elzevirum, 1655. 8:o. Grav. extra titel,+ (6),+ 148,+ 932,+ (98) s. Svag fuktrand första bladen och en fläck s. 1 i första pagineringen. Halvpergamentband från mitten av 1800-talet, guldornerad rygg med röd titeletikett, marmorerade pärmpapper. Ur filologen Fredrik Wulffs bibliotek, med hans namnteckning.

Ter Meulen 735. Willems 1181. Berghman 1578. Hoffman III, 299. Warmholtz 1338: ”Hon hålles för vara nog sällsynt”. Viktig utgåva för stormaktstidens göticistiska historieskrivning. Samlingen innehåller Hugo Grotius 70 sidor långa företal, vilket ansågs så viktigt att det även översattes till svenska 1670, Prokopius ”De gothorum & de vandalorum”, båda i Grotius latinska översättning, Agathius ”Excerpta...”, Jordanes “De getarum” i B. Vulcanius Brugensis utgåva, Isidorus av Sevilla ”Gothorum, vandalorum et svevorum in Hispania chronicon” i Isaac Vossius textutgåva, samt slutligen Paulus Warnefrids ”De gestis langobardum”.


GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655. GROTIUS, HUGO. Historia Gotthorum, Vandalorum, et Langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta paemissa sunt ejusdem Prolegomena. Ubi regum Gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appellativa & verba Gotthica, Vandalica, Langobardica, cum explicatione. Auctorum omnium tabula contentorum indicat. Amsterdam, Elzevir, 1655.

8vo. 182 x 112 mm. (6), 148, 932, (98) pp. With an engraved extra title. Red near contemporary morocco with gilt spine with raised bands, boards with gilt frames and fleurons, all edges gilt. A few minor stains, otherwise a clean copy. Stamp on title and last page. Exlibris of Jean Baptiste Lecuy and off Digard de Cuissart respectively on front board inside. Engraved portrait of Th. Fix mounted on front fly leaf recto.

Willems 1181. Warmholtz 1338. First edition, published 10 years after the author's death. Grotius, when in a precarious situation, had been named Swedish ambassador to France by Axel Oxenstierna, and Grotius commenced the work out of gratitude to Sweden. He builds mainly on classical authors such as Procopius, Jordanes and Isidore of Seville.

Historiebloggen: Oium

Oium or Aujum was a name for an area in Scythia, where arguably the Goths under their king Filimer settled after leaving Gothiscandza, according to the Getica by Jordanes, written around 551. Jordanes does not give the etymology, but many scholars interpret this word as a dative plural to the widespread Germanic words *aujō- or *auwō- and means "well-watered meadow" or "island".

According to some historians, Jordanes' account of the Goths' history in Oium was constructed from his reading of earlier classical accounts and from oral tradition. According to other historians, Jordanes narrative has little relation to Cassiodorus, no relation to oral traditions, and little relation to actual history.

Archaeologically, the Chernyakhiv culture (and Sântana de Mureș) contained Ukraine, Moldova, and parts of Romania corresponds with Gothic Scythia.

Settlement

Jordanes states that king Filimer led the Goths in a search for suitable lands and when they arrived in Oium, they were delighted with the richness of the land. They crossed a bridge to get there, but when half the army had made it across, the bridge fell into ruin, and so no one else could pass into the area anymore. According to Jordanes, the Goths claimed the land for themselves and defeated the previous inhabitants, the Spali.

The Goths left Oium in a second migration to Moesia, Dacia and Thrace, but eventually returned, settling north of the Black Sea. Upon their return, they were divided under two ruling dynasties. The Visigoths were ruled by the Balþi and the Ostrogoths by the Amali. This account fits the patterns of the Wielbark culture and the Chernyakhiv culture/Santana de Mureṣ, which show a Germanic migration from the Vistula Basin to Ukraine.

Merger with Scythian, Dacian, Thracian and Hittite history from classic sources

Jordanes made a number of dubious and/or unverifiable statements regarding the Goths: suggesting that the Getae were Goths "on the testimony of Orosius Paulus"; the Goths were descendents of both Scythians and Thracians and that all three had a shared history; the royal line of the Goths had originated near the Sea of Azov, before moving northward toward Scandia where it established a separate priest-king line on the island of Gotland, and; Tanausis, a "Gothic" king fought Vesosis, the king of Egypt in a battle at the river of Phasis and then pursued the Egyptians all the way back to Egypt. Classical writers used the name Phasis to refer both to the Rioni River in Georgia, and to the Aras River, especially its upper reaches in what is now eastern Turkey.

After Tanausis death, the Goths were said to have embarked on another expedition, and a neighbouring tribe tried to kidnap the Gothic women. However, the women defended themselves and defeated the attackers under the leaders Lampedo and Marpesia. The two leaders cast lots, and Marpesia pursued the enemy into Asia where she conquered many tribes and apparently formed the Amazons.

The story continues with the Gothic (Getic) king Antyrus, also known as Dromihete, being approached by Lisimachus, former general of Alexander the AGreat who wanted to conquer Dacia for its gold and rich land. However Dromihete (Antyrus) defeated and captured Lisimachus. Instead of killing Lisimachus, Dromihete invited Lisimachus and his generals to sit down and eat all together. The meal for Lisimachus and his generals was served in gold plates whilst the meal for Dromihete and his men in wooden plates. When Lisimachus asked why he chose wooden plates, Dromihete answers that this is just to show Lisimachus his generosity for everyone coming as a guest-visitor. By eating from the wooden plates, Dromihete wanted to show that there is nothing of value in Dacia.

At another point in the narrative, Philip II allied with the Goths by marrying Medopa who was the daughter of king Gudila. However, Philip needed gold and wanted to pillage the town of Odessos, a town belonging to the Goths. The Goths sent out their goðis who were dressed in white and played harps, chanting to their gods to help them. This stunned the Macedonians so much that they returned.

According to Jordanes, a king named Sitalces wanted revenge much later, and gathered 150 000 men to attack the Athenians. He fought Perdiccas II, whom Alexander I had left as a ruler, and the Goths laid Greece waste.

When Burebista was king, he had a priest named Decaeneus. He gave the Goths (Getae) (Dacians) laws, named bi-lageineis, taught them logic, philosophy and astrology. Then he selected a priestly elite who was taught theology and named them the Pilleati. The remainder of the Goths (Dacian) were called the Capillati.

Julius Caesar tried to subdue the Goths (Dacians) without success, and the Goths (Dacians) also remained free during the reign of Tiberius.

When Decaeneus was dead, Comosicus took his place, and after Comosicus, Scoryllus ruled the Goths-Getae in Dacia.

A long time passed and the Romans were ruled by Emperor Domitian (A.D. 81-96). Domitian was set to conquer Dacia. As the Goths-Getae (historically, the Dacians) feared his avarice, they broke the truce with the Romans and pillaged the banks of the Danube and killed the soldiers and the generals. At this time Diurpaneus (king Duras-Diurpaneus of Dacia 69–86 or Decebalus who ruled 87-106) was king of the Goths-Getae (today Romania) and Oppius Sabinus was the governor of Moesia (having succeeded Fontejus Agrippa) (69–70). In 85 when Oppius Sabinus tried to conquer Dacians, the Goths (Dacians) beheaded Oppius Sabinus and plundered many Roman cities and fortifications. Domitian arrived with the legions to Illyria and sent Fuscus with a selected force. Fuscus used boats to build a pontoon bridge and crossed the Danube upstream from the Goths. The Gothic army defeated the Romans yet again, killed Fuscus and pillaged the Roman camp (86 AD). Several Romanian and American historians wrote about Jordanes' errors when considering that Getae were Goths.

The Goths' history

After this use of Dacian, Thracian and Scythian history, Jordanes returns to Gothic tradition by reciting the line of descent of the Gothic royal family from Gapt (Gaut or Odin).

This digression is followed by a statement that the Goths entered Moesia and Thrace in the late 2nd century where they stayed for some time. Based on Quintus Aurelius Symmachus, he writes that Emperor Maximinus Thrax (235 AD - 238 AD) was the son of a Goth who arrived at this time and an Alan woman.

Norse mythology

In the Hervarar saga, there is an account of Gothic legendary history and of battles with the Huns, and it may have been composed by Geats in southern Sweden, who have a prominent place in the poetry. The saga conveys names of historical places in Ukraine during the period c. 150-450, and they comprise for instance a form of the name for the Carpathians which most scholars agree is "a relic of extremely ancient tradition". The Goths' capital is called Árheimar and is located on the Danpar (Dnipro). The place name Árheimar has been connected to the name Oium by both Heinzel and Schütte.

In this legend, the Scandinavian Heidrek usurps the Gothic throne in Reidgotaland. Heidrek appears to establish a first contact with the Huns by kidnapping the Hun Princess Sifka, raping her and sending her back to the Huns pregnant with Hlöd. When Heidrek dies in the Carpathians, his son Angantyr succeeds him. However, his second son Hlöd, who had grown up with the Huns, claims his inheritance and attacks with a Hunnish horde comprising 187 200 mounted warriors.

The Goths are aided by the old Geatish king Gizur, and the war ends in an epic battle on the plains of the Danube, when Angantyr slays his brother Hlod.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Gotiska biskopar (Bishops of Gothia)

Historiebloggen:

First Ecumenical Council of Nicaea in 325. At this council some bishops were present and gave their signatures whose eparchies are connected with the Goths in Crimea, namely:

Cadmus of Bosporus,
Philippus of Chersonesus,
and Theophilus, Metropolitan of Gothia.

Colbertinus version:

De Gothis
Theophilus Bosphoritanus
Domnus Bosphorensis

Other versions:

Provinciae Gothiae
Theophilus Gothiae metropolis
Provinciae Bosphori
Domnus Bosphorensis. Cathirius Bosphori.

Scholars version:

Theophilus Gothiae metropolis
Provinciae Bosphori
Domnus Bosphorensis.

Other scholar version:

De Gothis Teophilus
Bosphoritanus
Domnus Bosphorensis.


Theophilus, Bishop of Gothia, is mentioned in almost all lists of the signatures of the Acts of the Council.

Mentioned in 3 of 4 Latin lists published by Gelzer:

Theophilus Gutthias
Theophilus Gutthiae
Theophilus Gotiae

Mentioned in All 4 of lists published by Turner:

Theophilus Gutthias
Theophilus Gutthiae
Theophilus Gotiae
Theophilus Gottiae

Mentioned in All 5 greek versions:

Cod. Marc. 211: Γοτθίας Θεόφιλος
Cod. Vatic. 88: Θεόφιλος Γοτθίας
Cod. Sin. 66: Θεόφιλος Γοτθίας
Cod. Hier. Metoch: Θεόφιλος Γοτθίας
Cod. Hieros. Patr. 67: Θεόφιλος Γοτθίας

Also mentioned in greek (sinaitic & Jerusalems)  lists:

Θεόφιλος Γουτθοπóλεωζ (Theophilus of Guthopolis)

Mentioned in arabic lists:

Theophilus Gotthopolis

Mentioned in Syriac lists:

Theophilus Gothorum

Mentioned in armenian lists:

Theophilus e Gothis

...

Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Goternas historia, Ingmar Stenroth, 2015, ISBN: 9789197419482

Historiebloggens bokrecension: Goternas historia, Ingmar Stenroth, 2015, ISBN: 9789197419482



Författaren Ingmar Stenroth har lagt ordentligt med tid på Goternas historia. Han har forskat under många år. I denna bok om Goternas historia sammanfattar Ingmar Stenroth sina tidigare upptäckter från boken Goternas Vandringssaga från 2011 (och 2014) och Myten om Goterna från 2002 (ISBN 9789174866148). Den historiska forskningen slås ihop med den arkeologiska och ger en ganska trovärdig bild av Goternas historia.

Ingmar Stenroth skulle även tjäna på att undersöka utgrävningarna i Ukrajina lite mer noggrannare, specifikt Tjernjakiv-kulturens utgrävningsföremål. Enligt författaren själv är Tjernjakiv-kulturen mycket besläktad med Goternas. Dessutom finns det en legend i Ukrajina att det Ukrajinska riket (Rutenien) grundades av tre bröder: Kyj, Schek och Horyv, samt deras syster Lybid. Dessutom har Ukrajinas nationalsymbol, Tryzub, stora likheter med Goternas örnsymbol.

Författaren undersökte inte så mycket Goternas religion eller religioner. Här skulle Ingmar Stenroth tjäna på att läsa boken The Goths in the Crimea från 1936 (Cambridge, Massachusetts). Så får han lära sig att det finns mycket mer om Goterna i diverse religiösa källor.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu