Det tidiga 1800-talet var en politiskt turbulent tid i Sverige. Efter ett katastrofalt försvarskrig mot Ryssland hade Finland slutligen gått förlorat 1809. Kriget följdes av en statskupp där kungen avsattes och en ny regeringsform infördes som syftade till att införa maktdelning. Sverige som stat tycktes befinna sig i upplösningstillstånd, både som en politisk och territoriell enhet. Bara några år senare skulle territoriet utmanas på nytt när Sverige år 1814 ingick union med ett motvilligt Norge och året därpå förlorade sina sista tyska besittningar.
Historikern Erik Gustaf Geijer bevittnade som ung denna tumultartade tid, och den kom att påverka honom djupt. Långt senare blickade han tillbaka på händelserna runt 1809: ”Fäderneslandet hade nyss stått på branten af undergång, och hade i detta ögonblick blifvit dyrbarare för alla sina söner. Dess öde var ännu oafgjort, dess räddning tvifvelaktig”. Den omedelbara anledningen till Geijers känsloladdade återblick var det som kallades Göthiska förbundet, som just (1844) hade gått i graven. Förbundet hade instiftats den 16 februari 1811 av tolv unga män som framför allt kände varandra genom Värmlands nation i Uppsala. Bland dem fanns naturligtvis Geijer. Gemensamt för dessa ”göter”, som förbundets medlemmar kallade sig, var att de hade studerat i Uppsala. Merparten av dem hade påbörjat ämbetsmannakarriärer i huvudstaden.
Syftet med Göthiska förbundet formulerades i stiftelseurkunden. Där framgick att göterna såg det som sin uppgift att fostra det svenska folket för att ”väcka” deras nationella medvetande. Vid tiden för förlusten av Finland var den nationella vurmen högsta mode i Europa. Välbekant är Johann Gottlieb Fichtes tal till den tyska nationen år 1808, ”Reden an die Deutsche Nation”, i vilket han påtalade vikten av att väcka nationen och göra folket medvetet om sin historia och sitt gemensamma öde. Fichtes och den tyska filosofins tankar om nationen och folkanden, Volksgeist, anammades entusiastiskt av de unga göterna.
Enligt göterna hade samhället infiltrerats av utländska inflytanden som inte passade i Sverige. Svenskarna skulle i stället upplysas om den anda som hade präglat de ursprungliga göterna - en föreställd nordisk urbefolkning - med deras ”frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Det skulle ske genom både andlig och kroppslig fostran. Medlemmarna skulle agera som mönster för hur en god svensk levde. I urkundens andra paragraf beskrevs hur en sådan ”göt” offrade sig för nationen: ”En Göts väsende vare enkelt och oförstäldt. Hans plikt vare sjelfförsakelse och verksamt nit för allmänt väl [...] Hans kärlek för Fäderneslandet vare oskrymtad: att offra lif och blod för dess sjelfständighet hans ädlaste handling.” Den yttersta handlingen var alltså att med vapen i hand försvara fosterlandet. Krigsromantik och revanschism skall ha präglat göternas världsbild i sviterna efter finska kriget.
De ville vrida klockan tillbaka till en mytisk tid då Norden hade befolkats av odalbönder, fria och självägande bönder som med svärd i hand hade försvarat sitt fosterland och tjänat sin kung. Förbundet ”sökte ett stöd äfven i sina minnen”, skrev Geijer, ”och svenska hjärtan voro stämda mer än förr att lyssna äfven till de halft förglömda äldsta, som talade om nordisk kraft och ära”. Men göterna såg det inte som ett omedelbart ansvar att lägga fram nya kunskaper om hur dessa odalbönder hade levat. I stället ville de i första hand sprida en uppbygglig bild av den svenska historien. I praktiken kom dock flera av de ledande göterna att ägna sig åt fornforskning med syftet att belysa den urgamla nordiska bondekulturen. Dessa efterforskningar studeras av idéhistorikern Torkel Molin i doktorsavhandlingen Den rätta tidens mått. Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet (Institutionen för historiska studier, Umeå universitet, 298 s).
Molin beskriver hur förbundets medlemmar under 1800-talets första hälft kom att stå för en väsentlig del av forskningen om Sveriges äldre historia. Den främsta metoden blev att företa resor för att studera landskapet, men också att upprätta föremålssamlingar. Här ser vi en tidig förelöpare till den moderna arkeologiska disciplinen. Rent formellt fanns det redan en statlig institution som hade till uppgift att belysa den nationella historien: Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, instiftad år 1786 av Gustav III. Göthiska förbundet kan sägas ha bildats som en reaktion mot akademiens sätt att arbeta. I det senare valdes en elit av seniora ämbetsmän som hade tjänat under det gustavianska enväldet in med kunglig approbation.
I Göthiska förbundet, däremot, samlades yngre ämbetsmän som ville använda historien i ideologiska syften. Instiftarna betonade att detta inte var ännu en orden, som var den gängse formen för organiserat umgänge i det Bernadotteska Sverige. Ordensväsendet byggde på kungligt stöd och gjorde det möjligt att organisera samhällseliten på nya sätt vid sidan om de traditionella stånden. Medlemmarna betraktade varandra som ”bröder” och lade alla titlar åt sidan. Samtidigt som förbundet var en för tiden osedvanligt informell sammanslutning hade det full kontroll över vilka medlemmar som valdes in. Molin visar här hur förbundet - till skillnad från Vitterhetsakademien, vars sammansättning kungen hade det avgörande inflytandet över - aktivt kunde bygga ett nätverk av likasinnade för att komma åt det som Molin kallar ”det antikvariska landskapet”. Detta landskap bar nämligen på nyckeln till den historia om odalbonden som göterna ville berätta.
Vitterhetsakademien hade en betydligt mer exklusiv historiesyn än förbundet, och såg det uteslutande som sin uppgift att bestämma vilka föremål som skulle köpas in samt hur dessa skulle förvaras. Man gjorde inte mycket för att söka upp och kartlägga nya fornfynd, utan ville framför allt bevara sådant som var ovanligt och som kunde anses vara av hög konstnärlig kvalitet. Lämningar ägnades enbart ett estetiskt intresse, eller ekonomiskt - på grund av de eventuella metallernas värde; någon historisk kunskap ansågs de inte ruva på. Bara skriftliga källor kunde enligt akademien ge kunskap om de materiella lämningarna.
Göthiska förbundet gjorde enligt Molin det motsatta: materiella lämningar tillskrevs inte minst ett pedagogiskt värde genom att de kunde berätta om den dygdiga och fria odalbonden. Flera medlemmar i förbundet företog omfattande resor i Sverige för att samla in uppgifter om och göra avbildningar av fasta fornlämningar. Till dessa hörde bland andra Lundaprofessorn Nils Henric Sjöborg, som tidigare gett ut den omfattande studien ”Utkast till Blekings historia och beskrifning” (1792), och Pehr Tham - den mest kända av de gustavianska fornforskarna - som sökte visa att Atlantis hade legat i Västergötland. Tham hade vilda och rudbeckianskt influerade idéer om Sveriges äldsta historia och bidrog mer med sin inspiration och entusiasm än med användbara kunskaper. I sin tjänst hade Tham till och med en ”antikvitetskonduktör” vid namn Hilfeling som han skickade till Gotland för att kartlägga fornlämningar.
Torkel Molin beskriver ingående göternas inventering av det antikvariska landskapet, men vi får inte veta mycket om hur deras idéer fördes ut och mottogs. På vissa punkter framstår göterna som banbrytande och nästan moderna - de tycks till exempel inte ha hyst några djupare sympatier för ståndssamhällets institutioner. Samtidigt kan vi inte dra alla medlemmarna över en kam. Till syvende og sidst bestod förbundet av tämligen excentriska individer som hade enats kring några övergripande politiska mål. Vi kan inte vänta oss att finna en sammanhängande götisk historiesyn.
Om göterna framstår som moderna i sitt sätt att organisera sig och se på samhället, så var de på ett annat sätt fast i traditionen. När de forskade följde de en flerhundraårig resemetod som kan kallas apodemisk, vilket ungefärligen betyder ”konsten att resa”. Från och med 1500-talet hade mängder av handböcker getts ut som beskrev hur resenären skulle förbereda sig och hur han skulle göra iakttagelser under resan.
”Den rätta tidens mått” är välskriven och oftast tydligt formulerad, men dras med ett par begreppsliga oklarheter. Det gäller framför allt Molins användning av termen ”kulturarv”, som synonym för den historiebild götherna ville förmedla. Kulturarv är en problematisk term, inte sällan okritiskt använd i museibranschen för att beskriva en föregivet homogen nationell kultur. Det är just denna myt om nationen som Molin vill plocka isär.
Molin, medveten härom, föreslår därför en egen tolkning av vad kulturarvet består av: ”en samling myter om en grupp, dess territorium och dess historia, som gruppen valt att hålla fram och komma ihåg”. Men här finns det redan vedertagna termer att nyttja: Molins definition passar mycket väl in i det mytomotör-begrepp som har använts av bland andra Thomas Hylland Eriksen för att beskriva hur etniska gemenskaper konstrueras. Med en ”mytomotör” avses närmast en nationell skapelsemyt som motiverar gemenskapen och ger den rätt att upprätta gränser gentemot andra gemenskaper. Användningen av ett kontroversiellt begrepp skulle ha kunnat försvaras om författaren hade kunnat visa att det bidrar till en djupare förståelse av nationalismens drivkrafter, men det kan jag inte se att boken gör.
Ett annat centralt begrepp är ”landskap”, som numera också ges olika innebörd. Molin ansluter sig inledningsvis till en närmast postmodern uppfattning när han säger att landskapet ”konstrueras av den som betraktar”, en värld som vi ständigt fyller med våra egna observationer och tolkningar. Molins försök att använda ett sådant kritiskt landskapsbegrepp i historisk forskning är lovvärt men saknar delvis stringens. Termen får efter hand en dubbel innebörd, eftersom författaren ibland menar att landskapet aktivt konstrueras av betraktaren, men minst lika ofta använder ordet i dess vardagliga och okritiska mening. Till exempel skriver Molin på ett ställe att landskapet ”besatt och besitter fortfarande en nästan oändlig mängd minnen”. Här verkar det som om landskapet finns redan före betraktarens blick. Landskapet får då representera det nationella rum som vi ”svenskar” lever i, och underförstått, som vi alltid har levt i. I själva verket har förståelsen av ett nationellt landskap ständigt förändrats.
En intressant fråga som inte behandlas i Molins bok gäller göternas uppfattning om det svenska territoriets rätta gränser. Vilken betydelse tillskrevs Finlands historia för Sverige efter 1809? Den revanschistiska attityd som Göthiska förbundet ofta har förknippats med ser vi inget av i ”Den rätta tidens mått”. Vi får uppfattningen att förbundets sympatier för Finland var helt ytliga, men det kan möjligen bero på att boken koncentreras på förbundets utforskande praktiker snarare än på dess politiska program. Frågan om varför det var så till synes enkelt att skriva om Sveriges historia efter 1809 fortsätter att gäcka oss.
Källa: SvD
Läs mer på www.Historiebloggen.nu