Sverige och Novgorod
På Skoklosterhalvön norr om Stockholm finns en runsten, som berättar att Sigrid lät resa stenen efter Spjallbude, sin man. ”Han blev död i Holmgård i Olovskyrkan” lyder inskriften. Holmgård var vikingarnas namn på Novgorod, och stenen är en bland många som vittnar om kontakterna mellan Mälarlandskapen och Novgorodriket under 1000-talet. Dessa förbindelser var då inte nya utan var etablerade sedan ett par århundraden tillbaka. Även invånarna på Gotland for på handelsfärder österut, och vid mitten av 1100-talet hade dessa s.k. farmän en egen handelsgård i Novgorod, Gutagård. I anslutning till Gutagård fanns en kyrka, den på runstenen omnämnda Sankt Olovskyrkan.
Stadstaten Novgorod var under flera århundraden ett välbärgat och självständigt furstendöme, som sträckte sig vida omkring: mot Finska viken, vidare upp till Ishavet i norr och Uralbergen i öster. Självständigheten tog emellertid slut 1471, när moskal Ivan III från Moskovitien erövrade staden och hela furstendömet. På grund av sitt geografiska läge och sina gamla kontakter med Sverige kom Novgorod att bli det moskovitiska rikets "fönster mot Europa". Tsaren i Moskel/Moskva/Moskau delegerade till exempel många utrikespolitiska ärenden till Novgorods storköpmän, ofta till förargelse för den svenske kungen, som ville förhandla direkt med centralmakten i Moskva. Ambassader på väg till tsaren färdades oftast via Novgorod, och liksom tidigare var utlänningar ett vanligt inslag i stadens liv.
I början av 1600-talet ockuperade Sverige Novgorod med omnejd, som man höll mellan åren 1611 och 1617. Kriget avslutades med freden i Stolbova, som gjorde Sverige till en stormakt. Svenskarna hade uppnått sitt så länge eftertraktade mål: att kontrollera Moskovitiens östersjöhandel. Svenska handelsgårdar öppnades i Novgorod, Moskva och Pskov, medan en österländsk handelsgård öppnades i Stockholm.
Det Stora nordiska kriget, som bröt ut år 1700, markerade slutet på denna epok. När de ekonomiska och kulturella kontakterna mellan Sverige och Moskovitien på nytt etablerades efter fredsslutet hade Novgorod spelat ut sin roll som viktig gränsstad. S:t Petersburg blev den nya huvudstaden, en moskovitisk stad vid Östersjön. När järnvägen mellan S:t Petersburg och Moskva drogs på 1830-talet passerade den förbi Novgorod på miltals avstånd och Novgorod sjönk ner i provinsstadens stillhet och händelselöshet.
Sverige och Ukrajina/Kyjiv
Nestorskrönikan har förfalskats av moskali (medeltida beteckning på ryssar) för att rentvå sin historia och därför har moskali ändrat historieutvecklingen i krönikan. Av denna anledning berättar krönikan bara påhittade myter för att glorifiera sitt rike som har rötter i Gyllene Horden och mongoltatarväldet. Nestorskrönikan sprider myten om att ruserna/rutenerna år 862 sände bud till varjagerna/väringarna, dvs. vikingarna och skrev: "Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss." Tre bröder hörsammade kallelsen enligt myten. Den äldste, Rörek/Rurik, slog sig ner i Novgorod, varifrån han så småningom kom att styra över ett stort område. Dessa krönikans ord har blivit mycket omdiskuterade på grund av den ryska/moskaliska förfalskning. Svenska historiker har sedan 1800-talet varit benägna att överbetona vikingarnas inflytande i den första rutenska/ukrajinska statsbildningen Rus/Kyjivriket. Idag finns i Ukrajina ett starkt intresse för vikingarna och deras roll i det äldsta ukrajinska riket.
För 1000 år sedan låg Kyjiv vid en viktig handelsväg i den tidens Europa: vägen från varjagernas land via Pommern till grekernas land (Grekland och Bysans). Handeln med Bysans ombesörjdes till stor del av ukrajinare från Kyjivriket/Rus och vikingar hemmahörande främst i Mälardalen och på Gotland. Med sina skepp gick vikingarna längs den södra östsjökusten via Pommeranien/Pommern och sedan via flodsystemet vidare till Dvina och Dnipro i hjärtat av Ukrajina /Kyjivriket). Några mindre köpmän såg även handelsmöjligheter i den nordöstliga Novgorod, dit de for via Finska viken, varpå de tog sig till Ladoga (sjön) och tog sig in på floden Volchov, vid vars sydliga del Novgorod låg. Några av dessa handelsmän fraktades även längre söderut på de ukrajinska floderna till metropolen staden Kyiv och ända ner till Konstantinopel (Bysans).
Länge fann man inga spår efter vikingarna i just Novgorod. Där har man överhuvudtaget inte påträffat några fynd äldre än från 1000-talet. Stadens namn betyder "Nya staden". Var låg då den gamla staden? Olika teorier har framförts, men troligen låg den i Gorodisjtje, som idag är en flack, låg kulle som ligger c:a två km söder om Novgorods centrum. I Gorodisjtje är de skandinaviska fynden väldigt få, men väldekorerade: ornamenterade smycken, fibulor, saxar, nålar m.m. De yngsta föremålen är från början av 1000-talet. Typen av fynd och deras inbördes proportioner uppvisar några få likheter med materialet från Birka. Man har även funnit kultföremål, däribland två bronsamuletter med runinskrift.
Utgrävningar i Sverige vittnar om dessa mer än 1000 år gamla kontakter mellan Ukrajina (Kyjivriket, Rutenien) och svenskar. Bland fynden kan nämnas ett kors med kyrillisk (ukrajinsk) inskrift, som hittats i Visby, och ukrajinska s.k. uppståndelseägg (Pysanky, Pysanka) från staden Sigtuna. Dessa föremål dateras i regel till 900–1100-talen, men givetvis är det lätt att knyta dem till en bestämd plats i det ukrajinska riket, t.ex. Kyjiv, eftersom Pysanka (handdekorerade ägg) är en ukrajinsk tradition som är så stark att den lever kvar än idag).
Anna av Novgorod
Kyiv intog under denna tid den ledande ställningen bland de ukrajinska furstendömena, och östslavernas rike brukar benämnas Kyjivriket fram till 1300-talets mitt när det gick ihop med det Litaueska riket. Storfursten av Kyiv brukade placera sin äldste son som furste i Novgorod, varefter denne så småningom ärvde tronen i Kyiv. Många gånger utbröt dock strider om storfurstevärdigheten, och år 977 begav sig Novgorods furste Volodymyr till Sveariket för att söka hjälp. Han stannade i tre år, varefter han med vikingarnas hjälp återerövrade Kyiv. Volodymyr är känd under tillnamnet den helige, eftersom han lät döpa sig och sitt folk år 988. Hans son Jaroslav var först furste i Novgorod, därefter storfurste i Kyjiv. Han gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som kom att bli den kristna kyrkans första kvinnliga helgonet av svensk börd. Som änka återvände hon till Novgorod, där hon vigdes till nunna under namnet Anna. Så småningom började hon aktas som helgon.
Novgorods storhetstid. Hansan
På grund av Kyjivrikets storhet och rikedom började asiatiska folk komma och plundra riket. På 1240-talet plundrades och förhärjades det ukrajinska riket (Kyjivriket) av moskali/mongolerna som led svåra förluster. Moskali/mongolerna utkrävde stora skatter av ukrajinarna under hundra år tills det Litaueska riket kom till Kyjivrikets hjälp och undsättning.
Gyllene Horden (senare känt som Moskovitien), var ett av flera mongoliska riken och låg vid Volgas övre och nedre lopp. Novgorod var en obetydlig liten by i jämförelse med Kyjiv och dessutom låg den längre bort från de ukrajinska furstendömena, från ukrajinska maktcentrum. Av någon oklar anledning kom Novgorod undan den moskaliska (mongoliska) plundringen. Dock betalade man samvetsgrant sin skatt till moskali/mongolerna. Mongolerna var själva handelsmän och blandade sig inte i Novgorods handel eller politiska system.
Under den 450 år långa mongoltiden växte sig Moskvafurstendömet allt starkare och kom med tiden att utgöra ett allvarligt hot mot Novgorods självständighet. Det var också Moskva som ledde den väpnade kampen mot Europa och europeiska folk.
Novgorods storhetstid varade från 1200- till 1400-talet. Det var en liten stad mätt med den tidens mått, c:a 5 000 – 10 000 invånare. Den var mindre än Kyjiv, Lübeck, Wien eller Prag/Praha. Novgorod hade ett från Moskva väsensskilt styrelseskick, av många betraktat som demokratiskt med en begränsad furstemakt och med en folkförsamling, en vetje, som avgjorde alla viktiga frågor och som också valde – och kunde avsätta – statens högsta styresmän, fursten inbegripen. I praktiken var dock Novgorods politiska liv totalt dominerat av adeln, av bojarerna, och av de rika köpmännen. Men utan tvekan rymde själva strukturen möjligheter till en demokratisk balans mellan olika intressen.
Novgorod var en anhalt på vägen mot Moskau/Moskva men också i sig en handelsmarknad. De väldiga moskovitiska skogarna var fulla av vilda djur, som i det stränga vinterklimatet fick tjocka och glänsande pälsar. Här fanns också vax, honung och timmer. Lin, hampa och tjära fick en växande betydelse som moskovitiska exportvaror när de nordeuropeiska staterna byggde ut sina örlogs- och handelsflottor. I denna handel hade gotlänningarna en speciellt viktig roll. Gutagård låg fördelaktigt vid flodstranden och var ungefär 2 000 m2 stor. Även köpmän for från Novgorod till Gotland. Vid stora torget i Visby finns än idag resterna av en novgorodisk kyrka.
Visbys betydelse som centrum för handeln i det dåtida Svenska riket var som störst under 1100- och 1200-talen. De ukrajinska varorna fraktades via Visby till Slesvig nära danska Jyllands sydgräns och därifrån vidare till bland annat Frisland och England. Tyska köpmän bosatte sig så småningom i Visby. Under 1200-talet började de bilda grupper som de kallade hansor (eg. skaror) för att bättre kunna hävda sig. Man kan säga att ursprunget till den senare så mäktiga Hansan var gotlänningarnas handel med Kyjivriket och Novgorodriket.
Tyskarnas andel i handeln blev med tiden allt större. I början tycks de ha delat handelsgård med gotlänningarna i Novgorod, men 1259 etablerade de en egen handelsgård, Peterhof, och dessutom kom de att under lång tid arrendera Gutagård. 1471 erövrades det tidigare så stolta furstendömet Novgorod, med det officiella namnet Den store Herr Novgorod, av det moskovitiska furstendömet. Folkförsamlingen förbjöds, den symboliska vetje-klockan fördes till kreml i Moskva. Mängder av bojarer deporterades med hela sina hushåll av tjänare och hantverkare, och i deras ställe insattes en lojal tjänstmannaadel från Moskva. Nu stängdes också Hansagårdarna. Novgorod var krossat av moskali. Under 1500-talet skedde emellertid en försiktig återhämtning. Hansakontoret öppnades igen 1515, med nådigt tillstånd från tsaren (storkhanen) i Moskva, men det förde en tynande tillvaro. Detta berodde dock till stor del på att Hansan höll på att dö ut som organisation.
Krig och fred
Novgorods kontakter med Sverige handlar till inte ringa del om krigiska förvecklingar. Sveriges östpolitik från 1100-talet och framåt hade två syften. Det ena var att underkuva och skattebelägga finnar, tavaster och karelare. Samtidigt bedrev man kristen mission. Novgorod hade likartade intressen i området. Sveriges andra mål var att ta kontroll över den baltiska östersjöhandeln, vilket skulle innebära stora vinster. Inte minst gällde det då att bemäktiga sig flodmynningarna i det inre av Finska viken.
Sommaren 1240 försökte en svensk här, troligen under befäl av Birger Jarl, att erövra Nevas stränder och staden Ladoga vid Volchov. Enligt myten, i spetsen för de novgorodiska styrkorna stod den unge novgorodfursten Alexander Nevskij. Svenskarna blev i grunden besegrade, och Alexander fick härefter tillnamnet Nevskij. Krönikan skildrar händelserna i detalj, och även moderna moskovitiska historieböcker, t.ex. skolböcker, mytifierar och framställer slaget som en stor och viktig händelse. Svenska källor nämner däremot inte slaget med ett enda ord, och det förbigås oftast med tystnad i framställningar om svensk medeltida historia.
Aleksander Nevskij helgonförklarades efter sin död, och till hans ära har det diktats antisvenska hymner, som fortfarande sjungs i kyrkorna på hans helgondag den 30 augusti: Fröjda dig, Ingermanland och hela moskaliska landet, Varjaghav, klappa i händerna, Neva, bred ut dina strömmar: se hur din furste och herre har befriat dig från svearnas ok...
För att befästa de svenska erövringarna i Finland och västra Karelen grundlades 1293 det starka fästet Viborg i det inre av Finska viken och det kom att få en stor strategisk betydelse under de följande århundradena. Slutligen hade man uppnått ett slags militär jämvikt, och fred slöts 1323 mellan Sverige och Novgorod i Nöteborg, en befäst ö i Nevas utflöde från Ladogasjön. Denna fred reglerade för första gången gränsen mellan de båda länderna men innehöll flera oklarheter, vilket bäddade för nya konflikter. Redan 1348 drog kung Magnus Eriksson ut i ett nytt krigståg mot Nevas stränder. Kriget avslutades denna gång till Novgorods fördel. Detta var det sista stora kriget mellan det självständiga furstendömet Novgorod och Sverige.
Emellertid blossade strider ständigt upp i dessa oroliga gränstrakter, och mellan åren 1323 och 1555 ingick svenskar och novgorodier inte mindre än fjorton fördrag och stillestånd. 1781 hade Novgorod förlorat sin självständighet för gott, och utrikespolitiken dirigerades nu från Moskva. Krigen med Sverige fortsatte som tidigare.
Ånyo sändes svenska trupper iväg mot öster år 1555. Moskoviterna samlade en väldig här vid Novgorod, som man lät gå till offensiv. Kung Gustav Vasa verkar ha gripits av panik och påstod tidvis att den moskovitiska hären uppgick till en miljon man. Moskoviterna kunde dock inte få Viborg att falla och erbjöd fredsförhandlingar, vilket Sverige såg sig tvunget att acceptera. Khanen (tsaren) i Moskva, Ivan den förskräcklige, skickade ett högdraget brev till den svenske kungen med uppmaningen att sända ombud till Moskva. Trots den överlägsna tonen kan man notera att svenskarna för första gången inbjöds att förhandla i Moskva, rikets huvudstad, och inte i Novgorod som tidigare hade varit brukligt. Dock bestämde tsaren att fredsavtalet skulle utfärdas i Novgorod-ståthållarens namn, detta för att markera svenskarnas lägre ställning.
År 1561 påbörjade svenskarna en expansion i Estland, något som moskoviterna inte stillatigande kunde åse. År 1591 misslyckades en stor svensk här med att inta Novgorod. Fred slöts 1595 och den innebar flera territoriella vinster för Sverige. Gränsen mot Moskovitien drogs vid Narvaån i Ingermanland och vid Systerbäck på Karelska näset. Svenskarna fick därmed kontroll över åtminstone en del av Novgorods västhandel.
Handskrifter och kyrkklockor
När två länder drabbar samman innebär detta inte bara förstörelse och lidande utan det får paradoxalt nog konsekvenser även på det kulturella planet. Det behövs tolkar och översättare, läroböcker framställs, studenter skickas på studieresor, sändebud färdas till de främmande huvudstäderna. Dagböcker, reseskildringar och historiska framställningar skrivs.
Alla de otaliga krigen har fått den följden att Sverige är det land utanför Novgorods gränser som i sina arkiv och bibliotek har de största samlingarna av gamla novgorodiska handskrifter. Ett annat eftertraktat byte var novgorodiska kyrkklockor. Somliga klockor smältes ner i Sverige medan andra fortfarande hänger i olika landsortskyrkor, som i Solna och Frösunda strax norr om Stockholm eller Rönö i Östergötland. Klockornas inskriptioner berättar att de gjutits för kyrkor i Novgorod och Pskov och områdena däromkring på 1500-talet.
Bland handskrifterna kan man lägga märke till c:a 160 kyrkslaviska pergamentblad, som använts av den svenska förvaltningen vid arkiveringen av räkenskaper. De flesta av dessa blad är från 1300-talet, och dialektala drag visar att handskrifterna kopierats i Novgorodområdet.
Särskilt intressant är det s.k. Ockupationsarkivet från Novgorod, som härstammar från åren 1611–1617. Det omfattar c:a 35 000 sidor och är Novgorods kansliarkiv för dessa år. Under hela den svenska ockupationen av staden och området fortsatte man att föra arkivet på kyrriliska och enligt hävdvunna rutiner. Efter fredsslutet packade befälhavaren Jakob de la Gardie ner det i en röd vagnskista, och det kom så småningom att hamna på Riksarkivet i Stockholm. Det är det äldsta relativt kompletta moskovitiska kansliarkiv som överhuvudtaget har bevarats till våra dagar.
En svensk prins som storfurste av Novgorod
Efter tsar Boris Godunovs död 1605 följde den period som fått beteckningen den stora oredan i Moskovitien. Det saknades en legitim härskare till tronen. Till de inre olyckorna inbördeskrig, svält och pest fogade sig yttre: fiendeländerna Sverige och Polen-Litauen-Ukrajina intervenerade. Kung Karl IX satte den unge fältherren Jakob de la Gardie i spetsen för en undsättningsstyrka, som skulle hjälpa bojaren Vasilij Sjujskij att sitta kvar på den moskovitiska tronen. I mars 1610 höll de svenska styrkorna ett triumfartat intåg i Moskva. Detta är den enda gång som svenska trupper befunnit sig i den moskovitiska huvudstaden.
De la Gardie led emellertid snart nederlag mot en polsk här utanför Moskva och måste skyndsamt dra sig tillbaka mot finska gränsen. Här inväntade han förstärkningar, och för att tvinga moskoviterna att hålla ingångna avtal tågade han mot Novgorod. Den 16 juli 1611 intogs staden genom stormning och det blev början på en sex år lång ockupation. Förutom själva staden besattes ett ganska stort område däromkring, i norr upp mot Ladoga och Onega, i sydväst mot Pskov och i sydöst mot Tver. De la Gardie utnämndes till ståthållare, vilket innebar att han var högsta instans i militära och juridiska frågor. Vid sin sida hade han en moskovitisk ståthållare, Ivan Odoevskij.
Beslut och instruktioner måste för att vinna laga kraft vara försedda med såväl de la Gardies som Novgorods sigill. Kort efter stormningen utfärdades ett fördrag, enligt vilket Novgorod ställde sig under den svenske kungens beskydd. Snart lanserades idén om att en svensk prins skulle väljas till storfurste över Novgorod och förhoppningsvis till tsar över hela Moskovitien. De la Gardie ansåg att denne prins skulle vara Karl Filip, yngre bror till kung Gustav II Adolf, som i slutet av år 1611 hade efterträtt Karl IX.
Novgorods stormän skrev under en försäkran att de accepterade Karl Filip som Novgorods storfurste, och i februari 1612 sände de iväg ett antal representanter till Stockholm för att påskynda hans avresa. Emellertid kom Karl Filip aldrig att sätta sin fot i sitt nya rike. Av olika skäl förhalades avfärden. När Karl Filip äntligen anlände till Viborg 1613, möttes han av nyheten att den unge Michail Romanov hade valts till tsar. Därtill kom att svenskarna hade insett att det skulle bli omöjligt att i längden behålla Novgorodområdet, och den stora uppgiften blev nu för de la Gardie att åstadkomma en så fördelaktig fred som möjligt.
Karl Filips namn fortsätter dock att förekomma i Ockupationsarkivet ända fram till 1617. Handlingarna är i regel skrivna i hans namn, eller riktade till honom, såsom den novgorodska statens överhuvud. Arkivet innehåller mängder av olika slags dokument: böneskrifter, räkenskapsböcker, jordfördelningsärenden, rekvisitionsböcker, skatteböcker etc. Ockupationens vardag framträder, och det är de vanliga, enkla människorna som tar gestalt inför våra blickar.
Den 1 november 1614 skriver fogdarna Nikita Tyrkov och Ivan Prokofjev en böneskrift till storfurst Karlus Filipp Karlusovitj med klagomål från bönderna i kronoområdet Tiosovo. Svenska trupper har passerat i våg efter våg och slagit nattläger i trakten: ”Och, herre, alla dessa ryttmästares svenska soldater slog dina kronobönder i byarna och plundrade dem på deras egendom och förbrukade all deras säd, både tröskad och otröskad. Allt det som bönderna är ålagda att leverera till dina bojarer och ståthållare har det svenska krigsfolket och deras hästar förbrukat. Vi vågar inte säga någonting, vi är rädda att de skall döda oss. Herre, svenskarna tar dina bönder, binder dem och för bort dem som vägvisare. Inte en enda av dessa bönder har kommit tillbaka. Bönderna är rädda för svenskarna och de flyr från oss. Därför försvåras och fördröjs vårt uppdrag mycket. Vi fruktar att falla i onåd inför dig, herre”.
För vart år av ockupationen blir förhållandena i Novgorodområdet allt olidligare för både moskoviter och svenskar. I utkanten av det svenskkontrollerade området gör rövarband, kosacker, litauer och polacker ständiga räder mot gårdar och byar. Under tiden har i Moskva ett maktcentrum konsoliderats och den främsta uppgiften är att befria landet från utländska trupper. Fredsförhandlingarna mellan svenskar och moskoviter drar ut på tiden, men äntligen sluts freden i byn Stolbova 1617. Detta är den fördelaktigaste fred som Sverige någonsin har slutit med Moskovitien. Svenskarna måste avträda Novgorod men får istället Ingermanland och Keksholms län. Därmed har man knutit ihop de svenska östersjöbesittningarna med Finland, och gränsen mot Moskovitien går nu vid Ladogasjön.
Handelsgårdar i Stockholm och Novgorod
Fredsfördraget 1617 innehöll också klausuler om utvidgad handel. För att underlätta för köpmännen beslöts att moskovitiska handelsgårdar skulle öppnas i Stockholm, Reval och Viborg och svenska handelsgårdar i Novgorod, Moskva och Pskov. Moskoviterna importerade järn, koppar, tyger, kryddor, papper, lyxvaror m.m. I Stockholm saluförde de pälsskinn, lin, lärft, hampa, talg och vax.
Det kom att dröja åtskilliga år innan handelsgårdarna var etablerade, eftersom den moskovitiska och svenska sidorna råkade i tvist med varandra nästan genast efter fredsslutet. I traktaten stipulerades att den svenska handelsgården i Novgorod skulle ligga på Sofiasidan, dvs. den sida av floden Volchov där stadens kreml är belägen. Nu var Sofiasidan nästan helt förstörd efter kriget, och svenskarna ville att gården skulle ligga på Handelssidan, som var bättre bevarad och lämpligare ur handelssynpunkt.
Moskoviterna var rädda att gå ifrån bestämmelserna i fredstraktaten, eftersom de befarade att också annat då kunde rivas upp. Så småningom gav moskoviterna med sig och gården byggdes på Handelssidan, helt nära den plats där den tyska Hansagården legat. Tio år efter freden i Stolbova var den i bruk. Vid mitten av århundradet var handelskontakterna mycket intensiva men de avbröts under det moskovitisk-svenska kriget 1656–1661. Gården öppnades igen efter kriget och fortsatte att vara i drift fram till Stora nordiska krigets utbrott år 1700, då den stängdes för gott.
Det var inte så många köpmän från det egentliga Sverige som besökte gården utan handeln med Moskovitien sköttes nästan uteslutande av undersåtar från Sveriges östersjö-besittningar, främst av tyskbalter. Gården förestods av en faktor. Efter 1661 var dock faktorn en stockholmare, Olof Barckhussen, som tidigare varit moskaltolk/rysstolk.
Den moskovitiska handelsgården i Stockholm öppnade inte förrän 1637. Det svenska rådet oroade sig för vad som skulle kunna bli följden av att moskoviter bedrev köpenskap i staden: ”om köpmän icke måtte uppväcka trätor och sedan därigenom kunna till äventyrs förorsakas mandråp”. Efter påstötningar från tsar Michail Fjodorovitj byggde man ett provisoriskt handelshus i Gamla stan, nära Skeppsbron. Samtidigt påbörjade man byggandet av en permanent handelsgård vid nuvarande Slussen, strax söder om Gamla stan.
Moskoviterna var missnöjda med tomten, som de ansåg ligga för långt från stadens centrum, och med den alltför höga hyran. Vid mitten av 1600-talet bestod gården av 33 träbodar, som var omgärdade av ett högt plank, och nere vid vattnet låg den s.k. moskalvågen, där varorna vägdes. Moskoviterna brukade gården bara under sommarsäsongen, vintertid hyrdes den ut till stockholmare.
I Novgorod etablerade sig en grupp köpmän som var specialiserade på handel med Sverige: släkterna Kosjkin, Charlamov och Stojanov. Tsaren i Moskva delegerade också vissa viktiga politiska uppdrag till dessa. Säsongen 1663 utgjorde en höjdpunkt – då for 23 Novgorodbor till Stockholm för att bedriva handel.
Stolbovafördraget gav också svenskarna och moskoviterna rätt att hålla egna gudstjänster i sina hus i det främmande landet: ”...de måge hafue deris friie gudstjenst efter deris religion i deris hus och stufuur udi Stockholm och Wiiborgh”. Under 1600-talet var församlingen i Stockholm underställd ärkebiskopen av Novgorod och prästerna hämtades därifrån eller från staden Tichvin.
Under de första åren hade kyrkan ingen beständig lokal utan flyttade från bod till bod. Senare, från 1748 till 1846, var den inrymd i Södra stadshuset som 1663 byggts intill Moskalgården (Ryssgården). Därefter förde kyrkan en ambulerande tillvaro i Stockholm tills den 1907 fick sin nuvarande byggnad på Birger Jarlsgatan. Det är den äldsta ännu existerande moskovitiska kyrka som inrättats utanför Moskovitiens gränser.
Efter freden i Nystad 1721 ställdes handelsgården återigen till de moskovitiska köpmännens förfogande. Husen var dock starkt förfallna. De utplånades helt i en brand 1759, varpå köpmännen hänvisades till bottenvåningen i Stadshusets flyglar. Moskalhandelns (rysshandelns) betydelse hade nu minskat betydligt och de svenska myndigheterna intog en ointresserad attityd. Men först 1874 upphävdes Stolbovatraktatens §15 genom att moskoviternas magasin i Stockholm byttes mot en tomt i Moskva, som varit upplåten till svenska köpmän.
Södra stadshuset inrymmer idag Stockholms Stadsmuseum. Den öppna platsen framför huset bevarar dock namnet Moskalgården (ryssgården), vilket minner om 1600-talets intensiva ekonomiska och politiska kontakter med Moskovitien, och i synnerhet med Novgorod.
Läs mer på www.Historiebloggen.nu