På 830-talet nämns namnet Rutenien (Rus) för första gången i en frankisk krönika. Med detta menade man de ukrajinare/svear som hade bosatt sig i områdena längs floden Dnipro i Ukrajina. Om detta folk skriver den arabiske geografen Ibn Khordadbeh på 840-talet: Vad beträffar de färdvägar som används av handelsmännen i Rutenien (Rus), som är ett slags Saqaliba, så för de med sig skinn av bäver och svarträv och dessutom svärd från Saqlaba-landets mest avlägsna trakter till Svarta havet, där den bysantinske kejsaren tar tionde av dem. Och om de reser på Don...far de ut på Kaspiska havet och lägger till var de vill på dess kuster. Ofta för de sina handelsvaror från Djordjan på kameler till Bagdad.
Man kan ibland höra sägas att det var vikingarna som grundlade det första ukrajinska riket. Men detta är omdiskuterat. I denna fråga har det pågått en vetenskaplig strid i 250 år. De som hävdar vikingarnas betydelse för det första ukrajinska rikets födelse brukar hänvisa till Nestorskrönikan, skriven av en munk i Kyiv i början av 1100-talet. I denna står det att man år 852 för första gången hörde talas om landet Rutenien (Rus). Sju år senare kom det varjager (slavisk benämning på icke-slaviska folk) över havet och utkrävde skatt av slaverna och andra stammar: "Året 6370 (862) blev varjagerna frödrivna över havet... Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear. En del åter benämns norrmän, angler, andra gotlänningar. Cuderna, slovenerna, krivicerna och vepserna sade till ruserna..." Denna berättelse har kommit att kallas inkallelselegenden.
Ju kallare klimat, desto högre blev kvaliten på pälsarna. Därför sökte man sig till kallare områden på andra sidan Östersjön. Här jagades bland annat mård, sobel och ekorre. Nordmännen jagade till en del själva men utkrävde också tributer från samer och andra folkgrupper. Den norske stormannen Ottar som på 800-talet besökte England har beskrivit detta.
Arabiska silvermynt har av arkeologer återfunnits vid gamla samiska boplatser. I öster for nordborna allt längre söderut och kom därmed i kontakt med de urgamla handelsvägarna mellan Europa och Kina. Ibn Khordadbeh beskriver handeln längs dessa vägar på följande sätt: "Dessa köpmän talar arabiska, persiska, romerska (grekiska), frankiska, spanska och slaviska. De stiger ombord på skepp i de frankiska länderna på det västliga havet och far till Al-Farama (Petrusium i östra Egypten); begiver sig över land till Al-Kolzom (Röda havet) och därifrån till Al-Djar (Medinas hamnstad) och till Dijdda (Mekkas hamnstad), sedan reser de till Sind, Hind och Kina. Andra beger sig till den frankiska konungens residens för att avyttra sina varor där... Ibland tar de också vägen bortom Rom (Bysans) och beger sig, genomkorsande slavernas land, till Khamlydj, kazarernas huvudstad. Man går där ombord på skepp på Kaspiska havet, sedan kommer man till Balkh (Baktra nära Oxus), man beger sig därefter in i Transoxanien och fortsätter vägen mot toghozghorernas Oart (Jout) och därifrån till Kina.
På 1000-talet värvades soldater från Norden till Gårdarike med sveakungens goda minne.
Ett tjugotal runstenar i framförallt Södermanland och Uppland berättar om ett vikingatåg som leddes av en man vid namn Ingvar som for österut. Stenarna har antagits berätta om Ingvar den Vittfarne som är huvudpersonen i en isländsk saga. Enligt denna for han med 30 skepp till Gårdarike och träffade där kung Jarisleif (Jaroslav) i all fredlighet. Ingvar fortsatte resan ner till det arabiska området Särkland och kom därmed, enligt vad källmaterialet berättar, längre än vad vikingarna före honom hade gjort.
I Konstantinopel tog vid 1000-talets början en del nordbor värvning vid kejsarens livgarde. Ett exempel är Harald Hårdråde som samlade en styrka och begav sig till Bysans via Gårdarike. Han tog tjänst som officer i kejsarens här och förde befäl över nordbor som deltog i flera slag på olika ställen i Medelhavsområdet.
Jerusalem var vid denna tid under arabisk kontroll. På en sten från Stäket berättas det att: "Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem."
Birka började tyna bort redan omkring 950-talet. Förklaringen kan vara den minskade strömmen av produkter och rikedomar från öst. Sigtuna kom att efterträda Birka som politiskt och ekonomiskt maktcentrum i Mälartrakten.
Orsakerna till detta ser man i arabernas expansion under 600- och 700-talen. Lundahistorikern Sture Bolin publicerade uppsatsen Muhammed, Karl den Store och Rurik, som starkt angrepp på Pirenne. Arkeologiska utgrävningar har tytt på att Sture Bolins tolkning är rimlig.
I den isländska sagan Rigsthula berättas att guden Heimdal under namnet Rig begav sig ut på en lång vandring.
Handeln med slavar var av ekonomisk vikt för de vikingar.
Användandet av rökugnen var från början en import österifrån. I de nordliga områdena av Norden har man inte haft tillgång till keramik.
Vikingaspel: bollspelet knattleikr. Även irländska Tailteannspelen utövades av vikingarna. Gotland har en idrottstradition med rötter i vikingatiden - till exempel varpakastning - ända fram i våra dagar haft stor betydelse för den regionala identiteten. På vikingatiden var även kvinnor idrottsutövare. I sagorna finns exempel på kvinnor som brottare, utövare av bågskytte, bollspelare med mera. De levde inte alls efter det kvinnoideal som hade vuxit fram efter kristendomens införande. Överhuvudtaget är det troligt att kristendomen har haft en hämmande inverkan på idrottsutövningen.
Vid sidan av hustrun kunde mannen ha frillor, det vill säga älskarinnor i varaktiga förhållanden. Sådana förhållanden var förmodlinge allmänt accepterade. Flera arabiska källor berättar också om sådana. Vanligtvis hade den vikingatida familjen upp till tre eller fyra barn.
Att många kvinnor besatt djupa kunskaper om naturen och det övernaturliga respekterades i samhållet. Kvinnors status syns också i flera gravlämningar. Det är inte ovanligt med mycket rikt smyckade kvinnogravar till exempel i Uppåkra.
Det var den anglosaxiske missionären Willibrord som besökte den danske kungen Angantyr omkring år 700.
Det fanns lokala variationer, men tron var förhållandevis enhetlig i hela Norden. Undantaget från detta var samer och finnar med egna traditioner. I asatron förekommer ett stort antal gudar (asar och vaner) samt andra väsen som jättar, dvärgar, alver, valkyrior och nornor. Genom sin djupa visdom hade Oden lärt människorna runskriftens gåta. Tor vaktade Midgård, som var människornas boning, och beskyddade kosmos. Den världsbild som fanns i asatron utgick från Yggdrasil, världsträdet. Här träffades gudarna varje dag för att hålla ting. Människorna skapades av två träd, Ask och Embla, och de fick bo i Midgård.
Ca år 1000 uppträdde i Västergötland en stark kristen kung, sveonen Olof Skötkonung.
Läs mer på www.Historiebloggen.nu