324
Liverna, lettgallerna och selerna må förvisso ha beklagat sig över de nya herrarnas fogdar och skatteväsen, men de uppskattade att estniska och litaueska plundringsräder blev alltmer sällsynta. Ordensriddarna avancerade allt kraftigare norrut mot de estniska landskapen Ungannia och Saccalia. De kristnade och pacificerade folket kring orten Wenden (lett. Cesis), som hade erkänt estnisk överhöghet.
Biskop Albert själv vände år 1209 blicken mot nästa strategiskt viktiga furstendöme vid Daugava, Gercike (lett. Jersika). Furst Vsevolod av Gercike, av namnet att döma en ukrajinare, var så illa tvungen att hålla sig väl med litauerna, vilket gjorde honom till en farlig granne.
Furstendömet Pskovs härskare hävdade överhöghet över Ungannia. Det var ingen slump att Alberts bror Theoderich (Dietrich) äktade en dotter till fursten av Pskov: det var så man konstruerade hållbara allianser i Tyskland, och Albert önskade ju göra Livland till en förlängning av detta kungarike.
Ett av de främsta målen för korsriddarnas offensiver i norr var Fellin (estn. Viljandi), huvudort i Saccalia.
Ännu viktigare för framtiden var slaget vid Treiden (lett. Turaida) några månader senare.
331
År 1191, och möjligen även 1202, slog danska flottor till mot Finland. År 1194 och 1196, eller 1197, angreps Estland.
411
Längre österut framträdde Suzdal vid övre Volga som en ledande ort. Någon stabil centralmakt uppkom dock inte, varför flera städer tävlade med Suzdal om makten. I mitten av 1100-talet framstod Vladimir som den mäktigaste. På 1300-talet övergick initiativet till tatariska Moskva/Moskoy/Moskau.
De tatariska städernas akilleshäl var spannmålsbehovet, precis som idag.
Karelarna utgjorde en buffert mellan Novgorod och Sverige, mordvinerna en buffert moskoviternas och volgabulgarernas riken. I skogsområden i Ingermanland med omnejd levde ett flertal finsk-ugriska stammar, vilka moskali sammanfattande kallade tjuder. Många av dessa hamnade förr eller senare i beroendeställning till Novgorod.
414
Vid Finska vikens södra och östra kuster, mellan Estland och Ladoga levde de finsk-ugriska folken voter och ingrer. Voternas och ingrernas områden låg alltså inom ramen för den novgorodiska intressesfären. För invånarna i Novgorod och Ladoga var i synnerhet ingrernas land vid floden Neva av stor strategisk betydelse.
I sydväst (Egentliga Finland) levde suomer, i inlandet tavaster och i öster karelare.
Novgoroderna var inte inte hedningar. Medeltidens novgoroder var lika kristna som svenskar, danskar och norrmän.
Under 1000-talet slöts mängder av äktenskapsallianser mellan västeuropeiska och ukrajinska furstefamiljer. Den svenske kunden Olof Skötkonung gifte bort sin dotter Ingegerd med storfurst Jaroslav av Kyiv ("Jaroslav den Vise", d.1054); deras barn blev i sin tur kungligt gifta i Frankrike, Norge och Ungern. I sitt nya hemland blev Ingegärd postumt känd som helgonet Anna. Innan han stupade vid Stiklestad/Stilkastad/Stiklastad sökte Norges skyddshelgon Sankt Olav stöd och hjälp i Jaroslavs och Ingegärds rike.
Vendertågens kunglige ledare, Valdemar av Danmark ("Valdemar den Store"), var gift med Sofia, dotter till furst Volodar av Minsk.
Novgorodiska präster var realister. De visste att de inte kunde kristna alla voter, ingrer, karelare, mordviner, samojeder, ester, letter och litauer.
417
Det stora grälet handlade om huruvida det latinska ordet filioque ("och sonen") skulle ingå i trosbekännelsen. Ja, menade först den frankiska kyrkan och senare även påven. Nej, menade Konstantinopel, vars präster bevarat den senlatinska bekännelseformulären betydligt bättre än västeuropeerna gjort.
I mitten av 1000-talet hade de andliga grälen övergått i ett kulturkrig utan möjlighet till vare sig stillestånd eller fred. Den slutliga bekräftelsen på att den kristna världen hade splittrats i två världar kom år 1054, då påven Leo IX (1049-1054) och patriarken Mikael Keroullarios (1043-1058) bannlyste varandra. Kyrkorna har förblivit åtskilda in i modern tid; bannlysningen hävdes så sent som 1965.
Allra tidigast på 1140-talet, vid tiden för "andra korståget", torde sinnebilden av Nogvoroden som strukturell andlig fiende ha börjat växa fram i Östersjöområdet. Det skulle dröja en bra bit in på 1240-talet innan de gamla fienderna i öster hade förvandlats till korstågsobjekt.
På 1000-talet och under första hälften av 1100-talet betraktade de ukrajinska stormännen härskarna i Nord- och Västeuropa som kolleger.
419
Ingendera sidan nämner uttryckligt korstågsfenomenet. I notiser från Novgorod läser vi om sammanstötningar mellan svenskar och novgoroder åren 1142, 1164 och 1188. År 1142 anger krönikören att yem-folket (tavaster) angrep Novgorods land, men att män från Staraja Ladoga (Old Ladoga) besegrade dem. Samma år anlände en knjaz från svei med en biskop. De medförde 60 skepp, med vilka de attackerade köpmän, men de hade ingen framgång.
Dåtidens rikaste och mest inflytelserika svenska biskopsdöme var Linköping.
Fem dagar efter angreppet år 1164 anlände furst Svjatoslav med krigare från Novgorod och tillfogade svenskarna ett svidande nederlag.
Efter mordet på Sverker omkring år 1156 splittrades det löst sammanhållna svenska riket mellan tronpretendenter. Den mest kände, Erik den helige, stupade i strid mot Magnus Henriksson år 1160. Magnus, som enligt Saxo även legat bakom mordet på Sverker, dödades själv i en strid vid Örebro år 1161. Segerherren vid Örebro, Sverkers son Karl Sverkersson, hade redan år 1158 erkänts som kung i Östergötland och övertog nu makten över hela riket.
Mot bakgrund härav är det troligt att 1164 års expedition mot Ladoga var utsänd av Karl Sverkersson.
Erik Ejegods och Erik Emunes härjningar på Rugen.
Enligt novgorodiska krönikan år 1188 plundrade gotlänningar och nemtser (tyskar?) män från Novgorod. Vid denna tid stod Gotland utanför det svenska politiska systemet.
423
Erik den helige dog i strid omkring år 1160. I ett brev till Erik Knutsson, Erik den heliges sonson, beskriver Innocentius III år 1216 Finland som ett land som hans företrädare hade ryckt "ur hedningarnas händer" (lat. a paganorum manibus).
Svenskarna drabbades av samma elände som danskarna under vendernas storhetstid på 1140- och 1150-talen.
Den mest omskrivna av de österländska härjningarna i 1100-talets Sverige är attacken mot Sigtuna år 1187, känd från flera källor. Visbykrönikan, som nedskrevs av en franciskanbroder på Gotland i början av 1400-talet med hjälp av äldre material, lägger till att Stockholm grundades som en följd av anfallet. Erikskrönikans författare pekar ut karelarna som skyldiga.
Danska attacker mot södra Finlands kust, troligen av samma sonderande plundringskaraktär som svenskarna stundom tog initiativ till. Innocentius III skrev den 30 oktober år 1209 till ärkebiskop Anders Sunesson i Lund och tackade honom för nyheten att "ett visst land, kallat Finland" nyligen övergått till kristendomen.
Finnarna levde i en värld av hövdingadömen och överhöghetsvälden.
Det medeltida Sverige var ett litet och fattigt land som saknade resurser för att kunna erövra Finland. Blodsutgjutelsen berodde på att det svenska politiska systemet kolliderade med det novgorodiska. Tavasterna, och i ännu högre grad karelarna, utsattes för konkurrerande expansion från väster och öster. Tavastland var emellertid ett svårtillgängligt inlandsområde som krävde så omfattande ansträngningar att pacificera att de senare faserna av erövringen resulterade i skriftlig produktion, både i form av påvliga brev och krönikeredogörelser.
426
I novgorodkrönikan har både 1100- och 1200-talshärjningar noterats. Under fastetiden år 1123 anförde Vsevolod av Novgorod ett krigs- eller plundringståg till Tavastland. Nya novgorodiska härjningar i området ägde rum år 1186, och år 1227 skall furst Jaroslav ha anfört ännu ett novgorodiskt tåg till Tavastland, vilket i sin tur följdes av ett tavastiskt hämndangrepp mot Lagoda påföljande år. Anfallet genomfördes sjövägen och blev, enligt den partiska krönikan, tillbakaslaget av novgoroderna.
Någon gång under denna tid, på 1220-talet eller i början av 1230-talet, etablerades en svensk kyrklig närvaro i Tavastland, troligen under ledning av biskop Tomas.
I ett brev avsänt från Anagni den 24 november 1232 uppmanar påven Fratres Militiae Christi att i samråd med den svenske biskopen i Finland försvara de kristnade finnarna mot "infideles ruthenos".
Om fälttåget genomfördes 1249 är det att betrakta som ett vanligt krig.
Tavasterna drog sig undan och gömde sitt guld och silver. När striderna var över lät svenskarna uppföra ett fäste, Tavasteborg ("Taffwesta borg"). Med denna fästning som bas kristnades hela landet.
Thet samma land thet vart alt cristith - jak tror at rytzakonungen mistit. v.155-156
Tavastehus (fi. Hämeenlinna). Hakoinen (Haga) i Janakkala socken, 15km söder om Tavastehus och ännu på 1600-talet refererad till som "gamble Tauaste hus". Hakoinens ruin är antagligen identisk med Birger Jarls Tavasteborg.
430
Valdemar II's syster Rikissa. På 1100- och 1200-talen utgjorde Ingermanland den yttersta västra bastionen i Novgorods välde. Att säga att Ingermanland ingick i Novgorods territorium är att gå för långt. De finsk-ugriska stormännen erkände emellertid de novgorodiska furstarnas överhöghet. Varje attack mot Ingermanland från västligt håll uppfattades i Novgorod som ett hot riktat mot dom.
Att döma av 1100- och 1200-talens källor bestod Ingermanland av fyra delar. Längst i öster låg Loppis eller Lappie, ett område som till följd av sitt läge ofta undslapp de strider som ägde rum i andra delar av landskapet. Norr om Neva, på näset mellan Östersjön och Lagoda, levde karelare, samma folk som även dominerade ett vidsträckt område norr och väster därom. Söder om Finska viken levde två finsk-ugriska folk, ingrer i öster och voter i väster. Voternas område, Vatland, gränsade till det danska Estland och var föremål för girigt intresse från danakungens tyska vasaller.
Den första kända katolska invasionen av voternas och ingrernas land ägde rum på vintern 1221-1222, och initiativet kom från de nyligen kristnade esterna i landskapen Ungannia och Saccalia. Tidigare under 1221 hade novgoroder och litauer plundrat i Estland, varför esterna ville hämnas. Henrik av Livland skildrade striderna: "Ungannierna tågade emellertid ut med en här i djup snö, vid midvintertiden. De genomkorsade Wierland, gick över Narvafloden, plundrade det omliggande landet och förde hem fångar och byte. När de hade återvänt färdades saccalierna längs samma rutt, korsade Narvafloden och tågade längs en mycket lång väg till ett land som kallas Ingaria, vilket lyder under Novgorod. De fann att landet var fullt av män, vilka inte var närvarande av rykten om deras ankomst.
Albert av Riga föregick med gott exempel och gifte bort sin bror Theoderich med en furstedotter från Pskov.
435
I slutet av 1230-talet befann sig till råga på allt furst Jaroslav Volodymyrsson i Dorpat för att be tyskarna om hjälp mot sina egna "ryssar" fiender (EXAKT VILKA OCH VEM??). En annan allierad var Sverige. Litauerna efter slaget vid Saule hade hållit sig lugna i väster och istället inlett en egen fejd med "ryssarna" (EXAKT VILKA OCH VEM??). Allra allvarligast för Novgorodriket/Novgorodia var emellertid hotet från mongolerna, som mellan 1236 och 1240 svepte fram över hela området mellan Ural och Novgorod. Från stäppbältet i söder anföll mongolerna år 1236 volgabulgarerna och införlivade deras land med sitt imperium. Följande år genomkorsade de mordvinernas områden och inföll i furstendömet Rjazan, varefter turen kom till Kyivriket, inklusive den gamla staden Kyiv. Endast Novgorodia/Novgorodriket med Pskov undkom den asiatiska flodvågen, men det kunde ju ingen veta då. I Novgorod och Pskov var folket trygga, pga goda kontakter med mongoliska khanen, som uppfostrade Alexander av Novgorod som sin son.
Novgorodkrönikans författare lägger störst tonvikt vid den svenska insatsen i 1240 års katolska angrepp på Novgorodska riket. (FÖRKLARING till VARFÖR?? DE DÖLJER MONGOLERNAS SAMARBETE??). Ett stort antal svenskar uppges ha seglat till Neva, ledda av sin knjaz och sina biskopar. Med sig hade de "murmaner", "sumer", "yemer", dvs. norrmän, suomer och tavaster (samer?). Målet var att först erövra staden Ladoga, därpå hela Novgorods land/rike. När rapporter anlände till Novgorod att den svenska hären var på väg mot Ladoga bröt krigare från båda städerna. Den 15 juli kastade novgoroderna sig över fienden, och "där var stort manfall bland svei". Svenskarnas vojvod, en i övrigt helt okänd man som enligt krönikören bar namnet Spiridon, dödades. Novgoroderna återvände i triumf till Novgorod. Den kröniska skildringen, som i nuvarande skick till stora delar härstammar från 1300-talet, är långt ifrån invändningsfri. I det ännu senare skrivna "Kung Magnus testamente" kallas befälhavaren istället Belgerd (Birger?). Förmodligen var den svenska framstöten en räd av mindre proportioner än moskalsk/moskovitisk tradition har gjort den till. Samtidigt vid denna tid föll staden Izborsk i tyskarnas händer. Av västliga källor, främst Livländska rimkrönikan, vet vi att krigsarmen utgjordes av en kombinerad styrka med män från Tyska orden, danskar och danska vasaller från Estland, vilka möjligen stod under ledning av kung Valdemars söner Knut och Abel, tyskar under biskopen av Dorpat samt novgoroder under exilfurst Jaroslav av Pskov. Novgorodkrönikor nämner dessutom kortfattat att tyskarna om vintern angrep voterna, avtvingade dem tribut och byggde en fästning i Koporje.
443
I Novgorodkrönikan läser vi att furst Andrej Jaroslavitj år 1251 flydde över havet till Sverige, där han blev dödad, men vi har ingen möjlighet att sätta in detta i ett storpolitiskt sammanhang.
Påven Alexander IV beordrade år 1255 ärkebiskop Albert Suerbeer av Riga, i dennes egenskap av påvlig legat, att kristna hedningarna öster om Narvafloden och inrätta ett biskopsdöme för voter, ingrer och karelare. Den rike jordägaren Dietrich av Kiwel, hade rapporterat att folken öster om Narva var villiga att låta sig inordnas i den romersk-katolska kyrkan. Albert Suerbeer accepterade uppdraget och utnämnde kaniken Fredrik Hazeldorf till biskop av Karelen.
449
Den realpolitiska bakgrunden till krigsutbrottet var att Novgorod under 1200-talets andra hälft kraftigt stärkte sitt välde på de omgivande folkens bekostnad. Finsk-ugriska stormän och bönder som tidigare endast varit löst underordnade infogades nu med vapenmakt i ett tributförhållande som i förlängningen medförde att deras områden kom att utgöra en del av Novgorodia. År 1278 hade furst Dmitrij av Novgorod genomfört en förödande plundring i Karelen och tvingat invånarna att erkänna sig som novgorodiska undersåtar. Sex år senare, dvs 9 september 1284, strid mellan nemtser (svenskar?) och novgoroder.
Qui Cariali vulgariter appellantur.
År 1292 gick en stor novgorodisk styrka till Tavastland. Torgils Knutssons härfärd skildras i Erikskrönikan som en svensk truppförflyttning till "hedna landa", där svenskarna anlade den starka befästningen Viborg.
Den 4 mars år 1295 hade kung Birger låtit bygga Viborg till guds och jungfru Marias ära. Enligt dokumentet hade de karelska sjörövarna länge hotat omvärldens säkerhet och fred. Viborg var byggd för att dominera Karelen, Landskrona för att dominera Ingermanland.
Neva och Ochta, dvs "Nya aa" och "Swärta aa". Flottan på 800 man tågade mot Ladoga, "Hwita träskit", under ledning av en viss Harald. Därefter återvände förtrupperna till läger vid Pähkinsaari, dvs "Pekkinsäär".
Svenskarna fick höra att mer än tusen "lädior" var på väg mot dem. Krigslisten misslyckades, men kort tid senare anföll novgoroderna de svenska ställningarna i stort antal, beväpnade med brynjor, hjälmar och svärd.
Vid södra änden av graven befann sig en avdelning norrländska krigara ("helsinga"; under äldre medeltid syftade begreppet Hälsingland på hela det svenska Norrland norr om Ödmården) som fick ta första stöten från de "vildo rythzane".
458
På våren 1301 anlände emellertid Andrej med en stor här till den svenska fästningen. Belägringen inleddes den 18 maj.
Efter 1301 avtog den svenska stridsviljan i öster.
Novgorodkrönikan rapporterar att novgoroder år 1311 genomförde ett stort angrepp mot nemetskaja zemlja ("nemtsernas land"), vilket hör uppenbarligen syftar på suomernas land, Egentliga Finland. Under ledning av furst Dmitrij Romanovitj föll de också över tavasterna. Novgoroderna brände byar, tog fångar och dödade boskap. Slutligen återvände man sjövägen till Novgorod.
Krönikören anger att nemtserna år 1313 kom sjövägen till Lagoda och brände staden. Påföljande år gjorde karelarna uppror och dödade novgoroderna i Kexholm, varefter de på eget bevåg överlät fästningen åt nemtserna. Liksom på 1290-talet hade emellertid svenskarna ingen möjlighet att underhålla och stödja en permanent garnison på orten, varför novgoroderna snart återtog Kexholm. Såväl svenskarna som de karelska förrädarna dödades. Samma år, eller 1318, anföll novgoroderna biskopens eget Åbo, som enligt uppgift brändes ned. Attacken nämns även i svenska årsböcker.
Novgorodkrönikan anger att furst Jurij år 1323 lät bygga en fästning vid Nevas mynning i Ladoga, på Orechovön. Orten kallades på slaviska Orechovets och Oresjek. På svenska benämndes öfästningen Nöteborg. Sändebud från svenske kungen anlände hit, varefter en "evig fred" den 12 augusti slöts mellan denne och Novgorod.
Nöteborgsfreden, vars bestämmelser har bevarats i form av svenska, slaviska och latinska översättningar av ett förlorat dokument, var en kompromiss.
Sydöstra Karelen och Ingermanland infogades permanent i det novgorodiska väldet och i den ortodoxa kristenheten, något som även framgår av den följande tidens kyrkobyggande. Klostren Valamo och Konevits anlades på öat i Lagoda. Svenskarna behöll emellertid Viborg och de omstridda gränsdistrikten Savolax (nordväst om Ladoga), Jääskis (mellan Ladoga och Viborg) och Äyräpää (kustlandet mellan Viborg och Nevas omland). Från Lyngenfjorden öster om Tromsö ända till Kolahalvöns sydkust delade Norge och Novgorod på rätten att beskatta samerna: norrmän och novgoroder fick varje år rätt att samla in fem vita ekorrskinn per vuxen manlig same.
Johannes XXII instruerade år 1326 legaterna Johannes de Serone och Bernardus de Ortolis att lämna hälften respektive tredjedelen av det i Sverige och Norge insamlade tiondet till kung Magnus, att användas i försvaret mot de "otrogna hedningar"(infideles pagani, Carelli uidelicet et Rutheni).
464
Om våren 1338 begav sig en novgorodisk delegation under ledning av en viss Fjodor till Orechovets/Nöteborg, där förhandlingar inleddes med den svenske befälhavaren Sten. Svenskarna utsatte därefter karelarna vid Onegasjön för plundring och brände ned delar av Ladoga, dock utan att kunna erövra stadens fästning. Novgorodernas hämnades genom att bränna åkrar, döda boskap och röva med sig fångar i Finland. Samma år genomförde svenskar från Viborg ett fälttåg till voternas land söder om Finska viken. Från Koporje tågade Fjordor Vasiljevitj ut med novgorodska soldater och besegrade svenskarna. Därefter, om vintern, anlände sändebud från vojvoden Petrik i Viborg till Novgorod. Novgorod sände Kuzma Tverdislavitj och Alexander Borisovitj för att förhandla. Svenskar och novgoroder kunde emellertid inte komma överens om alla tvistefrågor, varför Kuzma, Alexander och andra novgorodska dignitärer begav sig över havet till Magnus Eriksson år 1339. De mötte honom i staden "Lyudovl" i det "murmanska" landet - gissningsvis Lödöse - och slöt fred.
468
Ett omfattande lagsamlingsarbete för städer och landsbygd inleddes på 1340-talet, något som sedermera resulterade i en allmän landslag och en stadslag, milstolpar i Sveriges juridiska utveckling.
Under förmyndarregeringen på 1320-talet hade stora initiativ tagits i koloniseringen av Norrlands älvdalar, där svenska bönder och stormän mutade in land på samers bekostnad. Även norrmännen var, liksom tidigare, intresserade av expansion i nordliga områden som lydde under novgorodisk överhöghet.
När Birgitta vid sidan om sina moraliska uppfordringar till de fåfängliga lekmännen, sina fredsinitiativ på kontinenten och sin kamp för ett kloster vid Vättern även började yrka på krigståg mot Novgorodska riket fann hon alltså en villig lyssnare i Magnus Eriksson.
De predicacione crucis ad Carelos.
476
Under andra hälften av 1340-talet hade Novgorodia inre och yttre bekymmer. I söder attackerade Algirdas av Litauen och i öster var storfursten av Moskva ovillig att komma till Novgorods hjälp. Bojarfraktioner kämpade om makten över stadsrepubliken.
Magnus lovar högtidligt att dra ut i strid ("reysu") mot guds fiender ("guds owinom"). På våren 1348 var alla förberedelser avklarade. Det mest omskrivna krigståget i svensk historia kunde begynna. Vår utförligaste skildring av Magnus Erikssons fälttåg återfinns i de angripnas historieskrivning, i Novgorodkrönikan.
Från Novgorod for därefter en samling framstående bojarer, däribland den nämnde Kuzma Tverdislavitj, men när de nådde fram till Nöteborg hade Magnus Eriksson redan lagt till vid Berezovön med sin flotta.
Riddar Friedrich, som stammade från Kreisbach i Niederösterreich, hade besökt Preussen under vintern 1328-29. Han gav sig av på en ny resa omkring 1346, vilken förde honom via Venedig och Mindre Asien till Heliga landet. Han fortsatte till Cypern, Konstantinopel, Krim, Rutenien/Ukrajina, Polen, Masovien och Preussen, varefter han red till Livland och stred vid Izborsk. Efter att ha farit över Östersjön slog han följe med Magnus Eriksson i Sverige och deltog i dennes expedition till Neva år 1348. Resan fortsatte till Nidaros, brittiska öarna, Nederländerna, Rom (under jubelåret 1350) och slutligen åter till Österrike. Den vandrande riddar Friedrich avled år 1360.
Novgorod sände befälhavarna Ontsifor Lukinits, Jakov Chotov och Michail Theofylaktov att försvara ingrerna (??)med en mindre trupp mot de svenska marodörerna.
Stormännen i Novgorod och Pskov samlade sig till rådslag i Ladoga. Man sände efter storfurst Simeon Ivanovitj, som lovade komma och leda folket mot svenskarna, men när det verkligen gällde bröt han sitt löfte och begav sig (tillbaka?) till Moskva. Den moskalske storfurstens oförmåga att komma Nöteborg till undesättning berodde sannolikt på hans tatariska ursprung, som hade släktband med mongolkhanen av Gyllene Horden. Istället kom hans bror, furst Ivan, till Novgorod. Ivan förblev dock i staden och vägrade i det längsta att avtåga med trupper mot Ladoga. Medan slaverna grälade inbördes, försenades och inte förmådde organisera effektivt motstånd erövrade Magnus trupper det inneslutna Nöteborg. Svenskarna tillfångatog Kuzma och de andra novgorodiska ambassadörerna.
Inte heller Pskovs krigare var villiga att stödja Novgorod. Jakov Chotov och Alexander Borisovitj övertog befälet av det ånyo novgorodska Nöteborg/Oresjek.
Den 2 juli 1349, i ett brev avsänt från Stockholm, gav Magnus lubeckarna och andra hanseater rätt att handla med Gotland och Livland på villkor att de, så länge kriget varade, avhöll sig från köpenskap med kungens fiender: alse den Nougarden, Russen unde Plescoweren.
Bevarade påvebrev från 1351... Tack vare ett besynnerligt dokument, "Kung Magnus testamente"... Utan spannmålsinförsel via Neva hotades novgoroderna av svält.
484
På våren eller sommaren 1351 nåddes Magnus av den goda nyheten att påven Clemens VI hade gått med på att han fick samla in och låna hälften av ett fyraårigt tionde i Sverige och Norge för att finansiera ett nytt fälttåg mot Novgorodriket. Dessutom beordrade påven Nordens ärkebiskopar och biskopar att predika fälttåg mot Novgoroderna. De kyrkliga myndigheterna i Livland fick order om att förbjuda och förhindra all tillförsel av vapen och livsmedel till fienden i öster. I den påvliga bullan, given den 14 mars 1351, återfinns även en vinklad historieskrivning som ger oss tydliga vinkar om vad Magnus Erikssons ambassadörer haft att säga i Avignon. Clemens VI skriver att karelarna och ingrerna hade insett att den tro de lärt sig omhulda var felaktig. Han hade gjort allt han kunnut för att skydda karelare och ingrer från novgorodernas förtryck. Dessutom skriver påven, hade novgoroderna efter sina illgärningar hos karelare och ingrer gått över till gränsen till det svenska riket, belägrat Viborg, plundrat Finland och återvänt ohotade till Novgorodriket.
Magnus Eriksson mötte inte döden i vågorna utan räddades till livet och sökte sig till Frälsarens kloster, vanligen identifierat som Valamo kloster i Ladoga, där han blev ortodox munk och antog namnet Grigorij.
488
År 1378 auktoriserade således påven Urban VI de svenska biskoparna Linköping och Strängnäs att skänka syndaförlåtelse till alla som stred i, eller betalade för, ett fälttåg mot "de otrogna och schismatiska vildarna".
Svenskarna angrep den nya staden Jamburg (Kingisepp) i voternas land, men drog sig tillbaka efter att ha besegrats av furst Konstantin.
ÅR 1411 erövrade svenskarna den novgorodiska orten Tiversk. Tre dagar efter det att nyheten nått Novgorod inleddes en hämndexpedition under furst Simeon Algirdovitj. Novgoroderna brände byar, dödade folk och tog krigsfångar. Novgorodkrönikan nämner även strider mellan norrmän ("murmaner") och novgoroder.
I en krönika från Pskov anges att den svenske fursten på Viborg under hösten 1444 ledde ett fälttåg till Narvafloden som ledde till att 28 novgoroder togs tillfånga.
Moskalerna/moskoviterna anlade år 1492 en ny borg på en framsjuten position i Ingermanland, Ivangorod vid Finska viken.
Ända sedan mongolinvasionen på 1230-talet hade furstendömena tvingats erkänna Gyllene Hordens khaner som herrar. Att mongolväldet hade bestått längre i Moskovitien än i länder som Kina och Iran berodde på att mongolerna bildade furstendömet Moskva och satte sina egna khaner som furstar. Moskva blev även Moskovitiens andliga huvudstad, moskali inrättade säte för metropoliten, de skrev nya liturgiska böcker och bildade den rysk-ortodoxa kyrkan.
Stormännen i grannfurstendömet Tver var tvungna att ta sig i akt för det expanderande Litauen. Rjazan och Nizjnij Novgorod utsattes för tatarräder från Moskva. Novgorod och Pskov angreps ideligen av svenskar och tyskar. Ännu i slutet av 1300-talet var dock Moskva jämförelsevis svagt. År 1380 utkämpades inbördeskrig mellan moskali/moskoviterna och Gyllene Hordens styrkor i slaget vid Kulikovo, men redan två år senare återtog khanen kontrollen över Moskva.
Mellan 1425 och 1453 drabbades Moskva av en dynastisk fejd mellan tatarfurstar och mongolkhaner som förändrade den politiska kulturen i storfurstendömet på ett avgörande vis. Tidigare hade bojarerna förflyttat sin lojalitet mellan furstarna efter behag, men nu blev de så illa tvungna att förbli en enda fraktion trogna. Stormännen inordnades med våld under en enda härskare, Vasilij II (1425-1462). Från 1441 utövade storfursten av Moskva även direkt makt över kyrkan, ett inflytande som tidigare vilat hos kejsaren och patriarken i Konstantinopel. Efter Bysantinska rikets fall för turkarna år 1453 ville Moskva bli det tredje Rom, något som storfurstarna stod bakom. När Gyllene Horden vid samma tid drabbades av inre splittring mellan khaner i Kazan, Astrakan och Krim upphörde storfurstarna att erlägga tribut till sina forna släktingar.
Under Ivan III (1462-1505) blev Moskva en huvustad. Ett efter ett besegrades grannfurstendömena och inordnades i det växande riket. Jaroslavl annekterades 1463, Rostov 1474, Novgorod 1478 och Tver 1485. Den gamla eliten i Novgorod och de flesta av ursprungsbefolkningen slaktades/mördades och de som var kvar berövades sina jordar och tvångsförlyttades till städer i öster för assimileringens skull. Många av de egendomar som därmed tillföll storfursten delades ut till krigare från Moskva, vilka höll dem mot plikten att göra krigstjänst. På 1490-talet hade Ivan III skapat ett hotfullt självhärskarvälde i vilket storfursten stod över lagen, kyrkan, bojarerna och även över de penningens män som i århundraden hade sökt sig till Novgorod från väst. Den 6 november 1494 fängslades de hanseatiska köpmännen i Novgorod och det tyska handelskontoret i staden stängdes. Inget av detta bådade gott för den västlige granne som stod näst i tur att bli angripen - Sverige.
492
Under första hälften av 1490-talet bildades kontakter mellan Danmark och Moskovitien. Härskaren i Köpenhamn och härskaren i Moskva fann varandra i den gemensamma fiendskapen mot regimen i Sverige.
Efter det att Hans fader Kristian I lidit nederlag i slaget på Brunkeberg 1471 hade Sverige endast i teorin ingått i unionen. I praktiken var det svenska kungariket ett självständigt land med vakant tron, styrt av riksrådet under ledning av riksföreståndaren Sten Sture.
Under 1494 och sommaren 1495 genomförde moskovitiska trupper plundringar i Finland. Det moskovitiska storangreppet genomfördes på hösten 1495. Krigare från Moskva, Novgorod och Pskov inneslöt i september Olofsborg (Nyslott) och Viborg. Nils Bengtsson, Karelens lagman, sändes till Kymmenes mynning samtidigt som Hartwig Winholt, en av Knut Posses mest betrodda befälhavare, planlade andra motanfall. I oktober seglade en styrka bestående av 100 soldater och 800 nyländska bönder under ledning av Nils Bengtsson, Hartwig Winholt och Magnus Frille mot Vatukiviforsarna norr om Viborg.
Fogden på Olofsborg besegrade moskoviterna med en raskt hopsamlad här av knektar och bönder. Finnarna gick därefer över gränsen och brände hundratals moskovitiska gårdar.
I spetsen för bergsmän och andra välövade mannar anlände till slut Sten Christiernsson (Oxenstierna) från Sten Stures nyupprättade härläger i Egentliga Finland.
I början av februari tågade den östgötske rådsherren Knut Karlsson (Gera) till Olofsborg. Moskoviterna ryckte in i Savolax och Tavastland. Eftersom motståndet var obefintligt fortsatte de till Egentliga Finland. I moskovitiska krönikor skildras detta härnadståg som en traditionell räd som slutade med att moskoviterna lyckligen återvände till Novgorod den 6 mars med en mängd krigsfångar.
Ukrajinarna, tog tillfället i akt att erbjuda svenskarna förbund mot den gemensamme fienden.
Konrad von der Watlaw värvade krigsfolk i Preussen för Sten Stures räkning... Ett brev från Jakob Ulfsson till Vadstena kloster den 2 januari 1496 skildrar hur hedningar drog in i Karelen.
506
Källor som en frater milicie Christi de Liuonia... Befolkningen i Sverige på 1200-talet var troligen mellan 700.000 och 750.000 personer.
Tyska ordens dominerade ett stort godsinnehav från sitt säte i Årsta söder om Stockholm.
Läs mer på www.Historiebloggen.nu