År 859
Togo Varjagerna från andra sidan hafvet skatt af Tschuder och Sloväner, af Merier och af alla [och af] Krivitscher.
År 862
Man fördref Varjagerna öfver hafvet och gaf dem ingen skatt, och man begynte regera sig själf; och det fanns ibland dem (Slaverna) ingen rättvisa, och släkt reste sig mot släkt, [och] det var tvedräkt ibland dem, och de begynte kriga inbördes. [Och] de sade till hvarann: "låtom oss söka åt oss en furste, som skulle regera öfver oss och döma efter hvad rätt är". [Och] de gingo öfver hafvet till Varjagerna, till Ruserne; ty så kallade sig Varjagerna Ruser, likasom andra kalla sig Svear, andra åter Norrmän, Angler, andra Goter; så ock dessa. Ruser, Tschuder [och] Sloväner och Krivitscher och alla sade: "vårt land är stort och fruktbart, men ordning däri finnes ej; så kommen då att regera och härska öfver oss". Och det utvaldes 3 bröder med deras släkt, [och] de togo alla Ruser med sig och kommo. Den äldste, Rurik, [nedsatte sig i Novgorod], men den andra, Sineus, vid Bjelo-osero, och den tredje, Truvor, i Isborsk. [Och] efter dessa [Varjager] uppkallades Novgorodernas land det ryska (?) Dessa äro Novgoroder af Varjagisk härkomst; förut voro de Sloväner. Efter två år dogo Sineus och hans broder Truvor, och Rurik öfvertog väldet; och han utdelade städer åt sina män, åt en Polotsk, åt en Rostov, åt en annan Bjelo-osero. Och i dessa städer äro Varjagerna invandrare; men första beboarene i Novgorod voro Slovänerna, [i] Polotsk Krivitscherna, i Rostov Merierna, i Bjelo-osero Vepserna, i Murom Muromerna; och öfver alla dessa gjorde Rurik sig till härskare. Och voro hos honom 2 män, icke hans släktingar, men bojarer; och de bådo om lof (att gå) med sitt följe till Konstantinopel. Och de drogo utför Dnipro och sågo i förbifarten på en höjd en stad och frågade sig före, sägande: "hvems är denna stad?" De (folket på platsen) åter svarade: "Det har varit 3 bröder, Kyj, Schtschek, Choriv, som hafva byggt denna stad, och de hafva dött, och vi sitta och betala skatt åt deras släkt Kasarerna". Men Askold och Dir stannade i denna stad, och många Varjager samlades (till dem), och de begynte härska öfver det Polska landet. Rurik åter regerade i Novgorod.
År 882
Drog Oleg medtagande mykket krigsfolk, Varjager, Tschuder, Sloväner, Merier, Vepser, Krivitscher, och kom till Smolensk med Krivitscherna och intog staden och satte (öfver den) sin (befallnings)man. Därifrån drog han nedåt … [Och] Oleg nedsatte sig som furste i Kyiv … [Och] voro hos honom Varjager och Sloväner, och öfriga kallades Ruser. Och nu begynte Oleg anlägga städer och förordnade om skatter åt Slovänerna, Krivitscherna och Merierna och [bestämde] att åt Varjagerna skulle gifvas en skatt af Novgorod för fredens skull, 300 grivner om året; ännu intill Jaroslavs död gafs (denna skatt) åt Varjagerna.
År 907
Gick Oleg mot Grekerna sedan han lämnat Igor i Kyiv; [och] han tog en mängd Varjager och Sloväner och Tschuder och Krivitscher och Merier och Drevljaner och Radimitscher och Poljaner och Säverer och Vjatitscher och Chorvater och Duläber och Tivertser, hvilka äro Tolkoviner; dessa alla kallades af Grekerna Stor-Skythien.
År 941
… Men då Igor var kommen (hem från ett olyckligt härnadståg mot Grekerna), begynte han samla mycket krigsfolk och skickade bud öfver hafvet efter en mängd Varjager, lockade dem emot Grekerna, viljande ånyo gå mot dem. År 944. Men Igor hade samlat mycket krigsfolk, Varjager, Ruser och Poljaner, Sloväner och Krivitscher och Tivärtser och Petschenäger, och mottagit gisslan af dem; han gick emot Grekerna med skepp och till häst, viljande hämna sig.
År 977
… Men då Volodimer (Svjatoslavs son) i Novgorod hörde att Jaropolk hade dräpt Oleg, flyktade han, betagen af fruktan, öfver hafvet; men Jaropolk insatte sina ståthållare i Novgorod och vardt ensam härskande i Rus. År 980. Kom Volodimer med Varjager till Novgorod … Och Volodimer samlade mycket krigsfolk, Varjager och Sloväner, Tschuder och Krivitscher, och gick emot Rogvolod (furste i Polotsk). … och dräpte Rogvolod … och gick emot Jaropolk. Och Volodimer kom till Kyiv med mycket krigsfolk, och Jaropolk kunde icke stå honom emot … [och] flydde för honom och inneslöt sig i staden Rodnja vid mynningen af floden [Ros], men Volodimer drog in i Kyiv och belägrade Jaropolk i Rodnja. … Och Jaropolk kom till Volodimer; och då han kom i dörren, stötte honom två Varjager med svärden i bröstet … Därefter sade Varjagerna åt Volodimer: "denna stad är vår; vi hafva intagit den, och vi vilja hafva lösepenningar för dem (invånarene), 2 grivner för person". Och Volodimer sade åt dem: "vänten! om en månad uppkräfver man åt eder mårdskinn". De väntade en månad, och han gaf dem intet, och Varjagerna sade: "du har bedragit oss, men visa oss väg till Grekland"; men han sade dem: "gån!" Och han utvalde bland dem goda, förståndiga och tappra män och utdelade åt dem städer; de öfriga drogo till Konstantinopel till Grekerna. Och han sände före dem bud, som talade sålunda till kejsaren: "Se, Varjager komma till dig, håll dem icke i staden, annars göra de dig ondt, såsom ock här, men sänd dem åtskils och släpp icke en enda hit".
År 1015
Då Volodimer ville gå mot Jaroslav, sände Jaroslav bud öfver hafvet och hämtade Varjager, enär han fruktade sin fader … Men medan Jaroslav icke kände sin faders död, voro många Varjager hos Jaroslav, och de gjorde våld på Novgoroderna och deras hustrur. Novgoroderna reste sig och dödade Varjagerna å Poromons gård; och Jaroslav vredgades och drog till Rokom, tog säte på gården, sände bud på Novgoroderna och sade: "dem kan jag dock icke återuppväcka". Och han kallade till sig ansedda män, hvilka hade huggit Varjagerna i stycken, [och] öfvande svek nedgjorde han dem … Och Jaroslav samlade tusen Varjager, men 40,000 andra krigare, och gick emot Svjatopolk.
År 1018
Kom Boleslaus tillika med Svjatopolk mot Jaroslav med Liacherna. Men Jaroslav samlade Ruserna och Varjagerna och Slovänerna och drog emot Boleslav och Svjatopolk … Men då Jaroslav (besegrad) var kommen till Novgorod, ville han flykta öfver hafvet, men stadshöfvidsmannen Kosnjatin, Dobrynjas son, högg tillika med Novgoroderna sönder Jaroslavs fartyg, sägande: "vi vilja ännu slåss med Boleslav och med Svjatopolk". De begynte att indrifva krigsskatt … och de hämtade Varjager [och] gåfvo dem skatt, och Jaroslav samlade mycket krigsfolk … Men Svjatopolk begynte att regera i Kyiv, och Jaroslav drog emot Svjatopolk, och Svjatopolk flydde till Petschenägerna.
År 1024
… Och Jaroslav kom, återvändande (från Susdal) till Novgorod och sände bud öfver hafvet efter Varjager; och Jakun kom med Varjager, och denne Jakun var blind, [och] hans kåpa var guldstickad. Och han kom till Jaroslav; [och] Jaroslav gick med Jakun emot Mstislav. Men då Mstislav hörde detta, drog han emot dem till Listven. Och Mstislav fylkade om aftonen sitt följe och ställde Sävererna i fronten emot Varjagerna, men själf ställde han sig med sitt följe på flyglarna. Och då det blef natt, vardt det mörker, ljungeld och åska och regn. [Och] Mstislav sade till sitt följe: "låt oss gå löst på dem!" Och Mstislav gick fram, och Jaroslav emot honom, och i fronten stötte Sävererna och Varjagerna tillsamman, [och Varjagerna utmattade sig, nedhuggande Sävererna, och därefter trängde Mstislav med sitt följe uppå och begynte hugga ned Varjagerna], och det vardt en väldig kamp; och när ljungelden lyste, blänkte vapnen, och det var stark åska och en hård och fruktansvärd kamp. Men då Jaroslav såg att han skulle förlora slaget, flydde han med Varjager-fursten Jakun, och Jakun förlorade där sin gyllene kåpa. Och Jaroslav kom till Novgorod, men Jakun drog öfver hafvet.
År 1036
… Medan Jaroslav var i Novgorod, kom till honom bud att Petschenägerna belägrade Kyiv. Jaroslav samlade mycket krigsfolk, Varjager och Sloväner, kom till Kyiv och drog in i sin stad. Och Petschenägerna syntes vara utan till. Jaroslav gick ut ur staden, fylkade sitt följe [och] ställde Varjagerna i midten, men på högra sidan Kyivborna (polianerna) och på den vänstra flygeln Novgoroderna, och tog plats framför staden. Petschenägerna begynte rycka fram, och de stötte samman på det ställe, hvar nu den heliga Sofia(s kyrka) står … Och det blef en hård kamp, och mot aftonen segrade Jaroslav med möda.
År 1042
Volodimer, Jaroslavs son, drog emot Jämerna och besegrade dem; och hästarne dogo för Volodimers här, och medan hästarne ännu andades, flådde man huden från dem; så häftig var pesten på hästarne.
Läs mer på www.Historiebloggen.nu