Rutenien or Ruteni in Ptolemy (ii.7.§21) who places them in Gallia Aquitania. Pliny (iv.19) says that Ruteni border on the Narbonensis Provincia; and Strabo (iv. p. 191) places them and the Gabaleis or Gabali next to the Narbonensis. Their country was the old province of Rouergue, which extended from the Cévennes, its eastern boundary, about 90 miles in a western direction. The chief town was Rhodez. The modern department of Aveyron comprehends a large part of the Rouergue. There were silver mines in the country of the Ruteni and their neighbours the Bagali, and the flax of this country was good.
The Arverni and Ruteni were dereated by Q.Fabius Maximus, b.c. 121, but their country was not reduced to the form of a Roman province (Caes. B.G.i.45). In Caesar's time part of the Ruteni were included in the Provincia under the name of Ruteni Provinciales (B.G.vii.5,7). Vercingetorix in b.c.52 sent Lucterius of the Cadurci into the country of the Ruteni to bring them over to the Gallic confederation, which he did. Caesar, in order to protect the Provincia on this side, placed troops in the country of the Ruteni Provinciales, and among the Volcae Arecomici and Tolosates. Pliny, who enumerates the Ruteni among the people of Aquitania, also mentions Ruteni in the Narbonensis (iii.4), but he means the town Segodunum. The Ruteni Provinciales of course were nearer to the Tectosages than the other Ruteni, and we may perhaps place them in that part of the departments of Aveyron and Tarn which is south of the Tarnis (Tarn). It may be conjectured that part of the Ruteni were added to the Provincia, either after the defeat of the Ruteni by Maximus, or after the conquest of Tolosa by Caepio (b.c.106.)
"Samtidens historia" är ett utmärkt exempel på Ashs breda register: Han skriver att vi en dag kommer att få se namnet Rutenien (ruterna bor i Ukraina, Polen, Rumänien, Slovakien och Serbien) på kartan, som en självständig provins: "när den dagen kommer, kom då ihåg att det var här ni först läste om det".
Los rutenos (en latín, Ruteni), en griego Ῥουτῆνοι o Ῥουτανοί - Rhouténoi o Rhoutànoi) fueron un pueblo de Aquitania en la frontera con la provincia Narbonense. Dieron nombre a la comarca de la Rouergue. Eran vecinos de los gábalos (gabali) y en el país había minas de plata.
Los arvernos y los rutenos fueron derrotados por Quinto Fabio Máximo en el año 121 a. C., pero el país no se convirtió en provincia hasta los tiempos de César, en què una parte fueron incluidos en la Narbonense y fueron conocidos como los ruteni provinciales.
Vercingétorix envió a Lucterio jefe de los cadurcos al país, para atraer a los rutenos a la confederación de los galos, cosa que Lucterio consiguió. César entonces envió tropas al territorio de los rutenos provinciales, de los volcas arecómicos y de los tolosates.
Los rutenos provinciales tenían como capital Segodonum y probablemente ocupaban la zona de los actuales departamentos del Aveyron y el Tarn, al sur del río Tarnis o Tarn.
Liksom på den euroasiatiska stäppen svarade de internationella storköpmännen för den storlinjiga planeringen av handeln. I Nordeuropa och i det östeuropeiska innanlandet uppbars den rollen av köpmän från trakten av Rodez, en stad i sydcentrala Gallien, i kelto-latinet benämnda ruteni/ruti, i medelfr. rusi, i medelty. ruzzi, i arab. rus, i grek. rhos. Pritsak skriver etnonymen rus (en form som lyser med sin frånvaro i källorna) och menar att den termen kom att innefatta också de varjager och vikingar av olika etniskt ursprung som i norra och östra Europa var de frankiska köpmännens handgångna män; rus' (med palataliserat s), den f.uk. skrivningen, reserverar han för ett i det fornukrainska riket bosatt och i början av 1000-talet definitivt slaviserat främmande folkelement. Rodez-köpmännen hade den kulturella bakgrund — i deras fall den västromerska — och den erfarenhet varförutan ett försök att inlemma Nord - och Östeuropa med det internationella handelsnätet var dömt att misslyckas.
Deras uppträdande på den nordliga arenan daterar Pritsak till 770-talet, och hans referenspunkt härför är Saxos berättelse om Bråvallaslaget. Detta skall ha utkämpats mellan den danske kungen Harald Hildetand och den svenske Sigurd Ring. Bland kämparna nämns den rutenske Regnald, Regnaldus rutenus (men också en rad figurer som helt uppenbart gått vilse i tiden, t.ex. några islänningar, Grenski från Grönland, Sigmund från Sigtuna och Toki från Jomsburg).
Att uppgifterna om Frisland i den fno. litteratur som hänför sig till äldsta vikingatid är ytterst knapphändiga är blotten synvilla och något som, menar Pritsak, skall skyllas den omständingheten att, då denna litteratur hänsyftar på Frisland, detta begrepp döljer sig under förklädnad av Gardar/Gardariki, "städernas rike". Den gemenligen omfattade uppfattningen att Gardar/Gardariki genomgående avser det fornslaviska riket (eller ibland Holmgardr) skulle alltså vara oriktig. Det för Pritsak avgörande argumentet för det ställningstagandet är att Frisland, till skillnad från det som skulle bli det "Rusiska landet", på 700-800-talet hade många städer. Först på 1000-talet anknyts benämningen Gardar/Gardariki till landet i öst.
De äldsta bevarade skriftliga vittnesbörden om ruserna möter, som Pritsak påpekar, i Annales Bertinian i och hos den arabiske författaren Ibn Horradädbeh.
Läs mer på www.Historiebloggen.nu